en ananaskaka lindrar under ledsna dagar

6 april

Någon gång under tidiga förmiddagen kom jag fram till Koh Tao idag. Ingenting är riktigt som jag har föreställt mig. Det är dåligt väder (det har regnat ända sedan jag kom hit, men nu sedan klockan fyra har det varit sol i en timme), det är dyra guesthouses och inte särskilt mycket folk. Folkfrågan handlar nog om full moon partyt på Koh Phangan gissar jag, det går av stapeln ikväll. Så det folket ramlar väl in här i övermorgon kan jag tro. Jag kom hit trött och sliten, vinglade av båten med väskan på ryggen och kände mig lite vilsen. Att leta boende ensam är inte så roligt. Min flipflop gick sönder men jag lyckades laga. Det var en kille på bryggan som jag såg i Indien. Naken, dessutom. Han badade näck på stranden i Varkala mitt i natten medan jag och Ullis satt där med ett gäng i sanden. Han hade inga skrupler överhuvudtaget så som han rusade omkring med bar ända vilket gjorde att jag blev alldeles generad.

Bussresan från Bangkok ner till Chumphon (där båten går ifrån) tog ungefär tio timmar och hade kunnat vara så himla fantastiskt bekväm om det inte vore för mitt sällskap på sätet bredvid. Det var faktiskt en aircon-VIP-buss, hör och häpna! Två våningar, stort utrymme för benen och möjlighet att fälla sätet långt bakåt, inte för varmt och inte för kallt, mörkt, tyst. Jag var snabbt på bussen och tog ett säte jag ville ha. Sedan fylldes det långsamt på och när det bara fanns några få säten kvar började jag se mig omkring med syfte att försöka lista ut vem som skulle hamna bredvid mig. När det var kritiskt med platser kvar kom ett killgäng på fem stycken uppför trappan. Runt tjugofem år, solbrända, muskulösa armar och de såg ut som en surfardröm allihop. Någon av dem kan jag ta, tänkte jag och hoppades att någon av dem skulle slå sig ner hos mig. Men icke. De spred ut sig på andra ställen, och då var det bara jag kvar som inte hade en säteskamrat. Förrän sista personen kom stånkandes upp.

En stor man på femtio år, svettdroppar i pannan, högljudd andning. Jag suckade högt inom mig. "Is this seat taken?" frågade han mig och jag skakade på huvudet. Han slog sig ner. Stanken av svett blockerade alla mina sinnen. Jisses. Ni vet en sådan där riktigt, riktigt tung och vidrig svettlukt som bara kommer från män? Så luktade han. Han log mot mig och försökte inleda en konversation. "Let me guess, you're going to the full moon party at Koh Phangan?" sa han och tittade på mig. "No, I'm going to Koh Tao" svarade jag och tittade ut genom fönstret. Jag var inte på bra humör, och det handlade inte bara om att jag inte fick någon av surfkillarna bredvid mig. Fortfarande mörbultad efter den hemska natten i Bangkok och vilsen i själen kände jag inte för att prata. "Ok, that's a good choice" sa mannen och jag nickade till svar och fortsatte att titta ut genom fönstret. Då blev han tyst. Jag satte handen för munnen och försökte att inte dra in någon luft i näsan. Han var väldigt stor. Det blev så att han gled in även på min plats, hud nuddade hud och det klibbade och jag kände hur obekväm jag blev i hela kroppen. Jag försökte att trycka mig så nära fönstret som möjligt men det var alltid en arm eller ett ben som låg tätt mot mig. Jag tog på mig min långtröja fast jag inte frös, pressade mig mot fönstret och försökte sova fast klockan bara var strax efter sju.

Vi stannade för paus någon gång vid tolv. Jag köpte en banan och en flaska vatten. Det doftade gudomligt av grön och röd curry från köket och alla på bussen satt och åt stora portioner mat med curry, kyckling och ris men jag vågade inte på grund av risk för jordnötter. När vi var tillbaka på bussen gjorde mitt sällskap något som fick mig att känna mig än mer obekväm än tidigare. Han vevade ner sitt säte fullt bakåt och la sig sedan i fosterställning vilket innebar att jag fick halva honom över på mitt säte. Jag kunde inte tro att det var sant. Jag ville bara knacka honom på ryggen och säga "Excuse me, but you can't sleep like that because I have half your ass in my seat and you're smelly and I can't sleep at all!" men det gjorde jag ju inte såklart. Jag är för feg. För svensk. Så jag pressade upp min kropp mot fönstret, försökte böka och stöka lite extra för att han skulle fatta vinken (det gjorde han inte) och sedan sov jag inte en blund tills vi var framme vid färjan runt klockan fyra. Där väntade vi alla sedan på båten som inte gick förrän halv sju. Jag pratade pyttelite med två engelsmän som jag fick för mig att jag träffat förut och sedan halvsov jag trots myggen.

Nu första natten här på Koh Tao sover jag i ett stort, tomt rum som jag betalar 400 baht för. Det är inget guesthouse utan en travel agency. Jag hittade inga guesthouses till resonabla priser. Det betyder att jag är enda gästen här och det är om möjligt ännu mer ensamt än i Bangkok där man åtminstone stötte på folk i badrummet när man borstade tänderna. Mitt wifi fungerar inte i rummet så jag sitter nere i receptionen mittemot kvinnan som har informationen och vi sitter och surfar och äter ananaskaka tillsammans. Hon får mig att känna mig lite lättare till mods för hon är väldigt snäll.

En bra sak hände idag iallafall: Jag fick syn på två tjejer på gatan som såg snälla ut så jag gick fram till dem och frågade var den bästa stranden är. Vi stod och pratade en stund och jag kom fram till att imorgon flyttar jag till en annan del på ön där det är mer backpackers och mer party, Sairee beach. Tjejerna är finska och pratglada, vi ska försöka synas senare när jag flyttat till Sairee. Jag tror att morgondagen blir bättre. En liten fågel viskade om att det skulle bli sol dessutom.



Soluppgång vid hamnen.

avskedsfrukt och miljoners mopeder



Så kom den sista dagen. Resan tog slut. Det var dags att åka hem.
Vi var inte borta så länge men det kändes mycket längre, och även om jag längtade hem tror jag mest att det handlar om att jag var inställd på att åka hem. Jag ville nog mest av allt stanna längre. Se Laos, Kambodja och Filippinerna också. Kanske Indonesien. Herregud, det finns för många länder där borta! Allt är vardag här och äventyr där.

Jag och Bischof steg upp tidigt för att göra oss i ordning för att checka ut. Flyget hem gick inte förrän efter elva på kvällen, men vi var ändå tvungna att checka ut och lämna rummet. Personalen på Hanoi Guesthouse var dock otroligt trevliga och de lovade oss att vi fick lämna väskorna i receptionen under dagen och även använda datorerna, äta gratis frukost och hänga så mycket vi ville i receptionen. Snällt, tyckte vi (kan varmt rekommendera detta lilla billiga hotell, det ligger på 14 Bát Sứ street i gamla kvarteren). Vi tog den längsta duschen någonsin på resan. Vi visste ju att vi hade massvis med timmar framför oss då vi skulle svettas i stan, trängas på flygbuss, sova på flygplan och annat obekvämt och det enda som vi skulle ha för att fräscha upp oss var varsin tandborste. Det värsta med långa flygresor är att det är trångt och obekvämt och att man känner sig så ruggig.

Efter att ha packat väskorna snyggt berömde vi oss själva och förevigade det med bilder.





Aldrig var våra väskor varit så raka och jämnt packade som dagen vi åkte hem! Vikten var perfekt fördelad och allt var packat noggrannt in i minsta detalj för att våra presenter och annat vi köpt inte skulle gå sönder.

Vi lämnade väskorna i receptionen och gick sedan ut på promenad i ett bullrigt och stökigt Hanoi (inte speciellt ovanligt). Vi ville lyxa med manikyr och pedikyr inför hemfärden och promenerade upp och ner längs alla smågator i Old Quarters för att hitta ett bra ställe. Det gjorde vi. 80 000 dong för både händer och fötter, det är mindre än trettio kronor. Tjejerna där inne pratade bra engelska och var så himla söta och gulliga. Vi fick sitta i ett litet rum med stengolv och vattenfall och välja ut färg bland en hel korg med nagellack. Allt var otroligt avslappnande och fridfullt. En kontrast till kaoset utanför med miljoners mopeder. Både Bischof och jag tog en fin klarröd färg som var hur tjusig som helst till våra brunbrända fötter.

Efter att ha varit inne på det lilla spastället ett bra tag vandrade vi ut igen och jag handlade flera påsar med frukt från ett litet marknadsstånd. Jag blev totallurad på priset men orkade inte pruta eftersom att det var sista dagen och det var ändå billigt i svenska kronor räknat. Två drakfrukter, en mangostan och en mango köpte jag. Det bästa jag vet. Det var min avskedspresent till mig själv.

Vi gick även bort till Hanoi Towers vid fängelset för att gå i matbutiken och se om vi kunde köpa med oss någonting hem. Jag hittade te, men inget annat tyvärr. Min idé om att köpa tändsticksaskar i varje land glömde jag ju helt bort redan när vi började i Singapore. Det var en otroligt fuktig och het dag och vi blev snabbt trötta och ville tillbaka till air conen i hotellreceptionen. Jag ville äta upp min avskedsfrukt också. Kvällen innan åt vi på en lonely planet rekommenderad restaurang och då åt jag mina sista fresh spring rolls, åhh vad sorgligt. Så goda.

Timmarna gick sakta denna dag men när det blev mörkt kändes det som att det snart var dags att åka till flygplatsen. Vi satt i receptionen och surfade lite och den unga killen i personalen gav oss varsitt glas med vatten och undrade om vi behövde något mer inför resan hem. En annan tjej pratade mycket med oss om Sverige och vi skojade om att hon kunde komma och hälsa på oss, varav hon sa på fullt allvar att hon skulle hitta en västerländsk man först. Sedan skulle hon komma förbi och säga hej. Vi fnissade lite bara. När det var dags att sätta på oss väskorna och promenera iväg till bussen till flygplatsen hjälpte de oss att få med oss allting och sedan vinkade de av oss i dörren. Hejdå, ropade vi och gick iväg. Jag hade en konstig känsla i magen. Det är lustigt när man längtar hem så mycket men ändå vill stanna kvar. Jag andades in den tjocka Hanoiluften, tackade nej till ett flertal "miss?! motorbike?! cheap!" och vandrade iväg. Vi hade jeansleggings på oss inför resan hem och det klibbade på benen för att det var så varmt. I vanen på väg till flygplatsen satt jag trångt och tittade ut genom fönstret. Hejdå Hanoi.

resan från Hoi An tillbaka till Hanoi

När vi hade njutit i massa dagar i Hoi An började vår resa lida mot sitt slut. Jag och Bischof skulle upp till Hanoi igen för att flyga hem till Sverige (buhu) och Amanda som rest med oss skulle vidare söderut och resa några veckor till innan även hon skulle hem. Vi prutade till oss ett bra pris på buss+sleeping bus som skulle ta oss till Hue och sedan hela vägen upp till Hanoi. Sista morgonen på hotellet i Hoi An åt vi en stor frukost och kramade Amanda hejdå som tog en tidigare buss än oss. Och så var vi bara två igen. Vi fördrev några timmar med att vandra runt i gamla stan, fotografera broar och äta bakelser. Till sist satte vi oss tillrätta på bussen. Vi var något deppiga, men mest slöa och sega och framförallt uttråkade redan efter fem minuter. Och vi visste ju att denna resa skulle ta närmare arton timmar...

Resan gick dock fint och var lättare att överleva än vad vägen ner var.



Vi stannade till på samma ställen som vi gjort på vägen ner. Jag passade på att gå på toa eftersom att jag visste att det fanns en liten turkos toalett utan toalettring på detta lilla hak, mycket bättre än de "hål-i-golv" som skulle erbjudas längre fram när vi var på nattbussen. När vi stod ute i den kvava luften och hade toa -och vattenpaus hörde vi en dunkande musik närma sig borta på vägen. Barn skrek och tjoade och sprang längs vägkanten och vi undrade vad som stod på.



Ett par bilar passerade med högtalare på taket som sprutade ut fruktansvärd musik på hög volym rakt i öronen på några stackars magra hästar och en svartbjörn i kedja (!). Längst bak i ledet kom en bil med en elefant på taket. De körde så pass långsamt att barnen hann med att springa bakom och vinka och vad vi lyckades uttyda av de vietnamesiska reklamaffischerna var att det var någon cirkus på gång. Jag vågar inte ens föreställa mig vilken standard det var på den cirkusen och hur djuren behandlades.

Vi bytte från den vanliga bussen till en sleeping bus i Hue. Det regnade och vi sprang med väskorna längs gatan för att hinna med bussbytet som skulle gå kvickt. En man sprang före och vinkade och hojtade och jagade på oss. Det var kaos vid bussens sidor där väskorna skulle gå in och jag kände hur ilskan bubblade i mig när jag såg hur de bankade in min väska i bagageutrymmet och gav den en liten spark för att den skulle få plats. Mina presenter... Min fina packning... Nåväl. För att inte tala om inne i bussen. Blött, kvavt, lerigt, grusigt - och fullt av folk. "Ahhh, ge mig bara en säng så att jag har en plats och kan hålla mig där!" tänkte jag. Det var en del krångel men jag och Bischof fick platser i närheten av varandra. Tur. Jag packade in mina värdesaker i det lilla fotutrymmet som fanns och placerade systemkameran under min tröja mot magen, under täcket. Man vill inte bli av med något. Det tutades och gasades och lät hela natten, men jag tror att vi sov ganska bra båda två ändå. Frukost blev det på ett litet hak nära Hanoi strax före sju på morgonen. Bischof sov vidare men jag kunde inte stå emot min kurrande mage utan steg upp. Gjorde sällskap med en dansk tjej och åt två mackor med jordgubbsssylt. Hrm, mättande?

När vi var framme i vimlet i Hanoi gick bussen sönder. Vi hade anat ett tag att något var fel eftersom att det brummade och skrapade, men trots det körde chauffören en hel timme till innan han slutligen stannade mitt inne i stan, mitt i ingenstans, och körde ut alla från bussen. Vi försökte få reda på vad som hände men fick bara svaret "No no no, broken, out". Vi alla gick ut. Hade ingen aning om var vi var. Fick ingen ersättning för att ta oss till centralstationen som vi betalat för utan fick veta att vi fick betala taxin själv. Tog våra väskor och stod där som två fån. Några män försökte lura oss än hit och än dit med gratis skjuts och gratis boende och gud vet vad, men efter två månaders resande och lurande var vi stenhårda och visste att vi kunde ta vara på oss själva.

Hur som haver, vi fick tag i två danska tjejer som också ville in till The Old Quarters och vi bestämde oss för att ta en taxi. Vi visste om att det är livsfarligt för plånboken att ta en taxi i Vietnam eftersom att man som västerlänning/turist/backpacker blir totallurad på taxametern, men vad skulle vi göra? Vi kunde inte ta moppetaxi ända in till citykärnan. Då hade vi nog dött. Eftersom att vi var fyra tänkte vi att om priset blir skyhögt är vi iallafall många att dela på det. Och så fick det bli. Tjejerna var trevliga och vi blandade svenska och danska och engelska i talet. Gubben som körde taxin drog igång taxametern och som vi trodde skenade den iväg på en gång men som väl var blev det inte jättedyrt iallafall.

I Old Quarters hittade vi efter en stunds letande ett hotell som fick äran att bli vårt sista, nu hade vi bara en natt kvar på resan. Kvällen efter gick vårt flyg hem. Hanoi Guesthouse ligger centralt och hade otroligt mysig personal och fina rum. Gratis frukost! Vi var, efter ungefär arton timmar, framme i Hanoi åter igen och slog oss utmattade ner på de sköna sängarna i vårt rum på allra högsta våningen som vi gått upp till utan hiss med våra väskor på ryggen som vägde närmare tjugo kilo... Det var endast förmiddag och vi hade nu en hel dag, en natt, och ytterligare en dag att fördriva innan vi skulle till flygplatsen.