saltvatten och fyrtiotvå grader i skuggan

För snart två veckor sedan kom jag hem från Egypten. Det är lustigt det där, hur länge man längtar efter något, in i sista minuten, och sedan passerar det alltför snabbt och helt plötsligt står man på den blöta asfalten på sin egen gata och trapphuset luktar rök som vanligt och man undrar om man ens var borta. Jag dumpade min tunga dykväska som Egyptair klippt sönder på mitt vardagsrumsgolv, drog ut alla kontakter, packade sommarkläderna och drog till Stockholm nästan direkt. Och nu är jag hemma, i Sveriges bästa sommarstad. Sommarsolståndet har varit och jag varvar dagarna med att antingen bubbla av entusiasm inför allt som väntar detta sommarlov med att känna mig hopplöst ledsen och låg. Och då skäms jag för det är ju inte som att jag har några riktiga problem egentligen, bara en rörig hjärna och tankar som aldrig lämnar mig ifred. Men, veckan i Egypten fick mig faktiskt att flyga en liten stund, bekymmerslös, energifull, lycklig. 
 
 
 
Så, jag har alltså bott på en båt i åtta dagar. Man vaggas till sömns, det doftar salt och motorolja, vinden sliter en ständigt i håret och nästan varje morgon går man upp klockan 05:00. Jag har blivit så väl omhändertagen. Företaget vi åkte med är helt fantastiskt, jag kan inte fatta att killarna på båten är så sjukt serviceinriktade, lär sig ens namn på mindre än en dag, ler hela tiden, hjälper en med allt, och mitt i allt detta är det ramadan med fyrtio graders värme och de dricker inte ens en droppe vatten på hela dagen. 
 
Jag blir alltid väldigt känslosam under mitt första dyk som jag gör efter ett långt uppehåll. Den här gången var det sexton månader sedan jag dök sist, alltså väldigt lång tid sedan jag var i det varma vattnet i Panama och letade frogfish och sköldpaddor. Det är en sådant välbekant lugn som sköljer över mig när jag glider viktlös under vattnet. Det är en tidsmaskin tillbaka till en plats jag lämnat för längesedan, men också en påminnelse om att allting fortfarande finns kvar här och nu, och att jag ännu har jättemånga platser kvar att besöka - ingenting tog egentligen slut bara för att jag inte gör det här varenda dag längre. Och hallå, hur fantastiskt är det inte att människan kan göra detta? Det jag ser och får ta del av under ytan, jag kan inte fatta att den världen finns egentligen. Det häftigaste som hänt mig är att få besöka den. 
 
 
Under veckan som gick har jag stått på båtens solvarma däck vid fören med ostchips i ena handen och den andra vilt viftande och pekandes mot vattnet då vi såg delfinerna hoppa vid båten. Jag har dykt i extremt strömt vatten, virvlat som i en tvättmaskin och sedan bara parerat med fenorna för att hålla mig på rätsida men inte simmat alls på över trettio minuter, bara glidit med. Jag blev förkyld och kom upp till ytan efter dyk med hela masken full av snor och blod och fått ett diskret "Emilie, you need to wash your face" från en av båtpojkarna när jag klättrade uppför stegen till båten. Jag har sett fantastiska korallrev, sköldpaddor som kommit fram i morgonsolen på revet, muränor som gömt sig i klippskrevor. Men det bästa av allt var hajarna. Åh gud, hajarna. Min dröm sedan flera år - att få se hammarhaj - blev uppfylld. Under sex dyk på Daedalus reef såg jag dem varenda gång. Som mest hade vi cirka femton stycken omkring oss och jag log så att det läckte in vatten i masken. Vad vackra de är. Alldeles släta och silvriga, blanka i solens sken, och de simmar rakt upp mot en och möter ens blick, men samtidigt är de så blyga att de avviker direkt om man kommer för nära. 
 
 
 
Jag vet inte när jag kommer kunna åka igen. Det vet jag aldrig. Men denna gång fick jag, precis som varje gång på en sådan här båt när man sitter uppe om kvällarna och delar med sig av sina favoritplatser, massvis med nya idéer och inspiration om var i världen jag måste ta mig vid nästa tillfälle. De flesta av dem är inte möjliga på en studentbudget (som Papua, Raja Ampat eller Galapagos) men någon gång i framtiden måste jag dit. Snipp snapp snut, så var sagan slut. Jag är på torra land, har ett ytterst alldagligt sommarjobb och dagarna går. Vi hörs sen. 
 
Ps. sedan jag skaffade Mac har jag enorma problem med mitt bildredigeringsprogram, bilderna blir hemskt oskarpa och jag vet inte varför. Frustrationen får mig att slita mitt hår men jag hoppas på en lösning snart...  

sköna maj och att allt ligger framför en

Jag har fått solkyssta kinder efter några hysteriskt varma dagar i Skåne. Vi har legat i parkerna häromkring och ätit jordgubbar, kex och ost, spelat kubb. Just det här, just nu, är nog den bästa känslan i kroppen: sommaren har börjat men är långt ifrån över, tentorna är skrivna (och godkända!), allt ligger framför mig och jag vet inte riktigt vad som ska hända men hoppas såklart att det kommer bli ytterligare en minnesvärd och lång, ljus sommar, helst med många vakna nätter när dimmorna dansar vid sjön. Jag längtar hem till Stockholm så mycket att jag spricker. Men först ska jag utomlands, på fredag åker jag till Röda havet och dyker. Jag bar upp den tunga dykväskan från förrådet för några dagar sedan. Det var tjugosju grader, jag svettades när jag släpade allting våningarna upp genom det kvava trapphuset. Packade omsorgsfullt upp allting och hängde in grejerna i duschen, tittade så allt var helt, satte våtdräkten på en galge utanpå garderoben. Nu doftar det neopren i min hall. Imorgon ska jag och mina klasskompisar tränga ihop oss på en uteservering och äta indiskt i Malmö, om två dagar har jag skolavslutning och min syster kommer ner, och sen far vi. Sommaren 2017 har officiellt startat. 
 
 
Lovisa i Pildammsparken. 
 
 
 
 
Lovisa (den som bränner sig lätt) och Titti (soldyrkaren) :)

en fredag

Fötterna trötta, axlarna värker, svanken bränner efter tunga lyft, skivade naglar. Men det är fredag, jag är klar på jobbet, och Linh har kommit till Malmö. Efter så många kalla veckor är det den första varma majkvällen för i år och en svag doft av varm stad infinner sig. Uteserveringarna är fullknökade. Körsbärsblommorna har fallit till marken. Och jag promenerar hem med matkassar och tvättar händerna, lockar håret, öppnar fönstret och släpper in stadsljuden. Precis när jag hällt på tomatsås på pizzadegen och pepprat med ramslökssalt ringer telefonen och jag slänger ner nyckeln ifrån balkongen och tjugo sekunder det kramas jag med Linh i hallen. Högtalarna spelar Bon Iver och vi korkar upp rödvin och pratar om kärlek, förväntningar och hur intresset för krukväxter spårat ur. Sedan äter vi pizza och choklad, lägger upp fötterna på stolarna, lutar huvudet mot väggen och kinderna bränner rosröda av vinet. Och när klockan är fem i nio lämnar vi röran i köket, klär på oss och går bort i skymningen till en drinkbar där vi bokat bord. De har lampor som ser ut som maneter, servitrisen har klarrött läppstift, alla hipstermän har välansade skägg och ställets drinklista innehåller ingenting man känner igen men har väldigt spännande namn. Jag tar en som smakar rom och frukt och varma nätter i Karibien. Vi blir lulliga och känslosamma och drömmer oss bort till andra ställen i världen. Linh fotar med sin polaroidkamera. Min mage är full med pizza och vill släppas ut från de tighta jeansen. Några timmar senare ligger vi i min säng och natten fortsätter utanför och vi viskpratar tills en av oss svarar allt långsammare och sedan tystnar helt. 
 
 
<3 <3 <3