en fredag

Fötterna trötta, axlarna värker, svanken bränner efter tunga lyft, skivade naglar. Men det är fredag, jag är klar på jobbet, och Linh har kommit till Malmö. Efter så många kalla veckor är det den första varma majkvällen för i år och en svag doft av varm stad infinner sig. Uteserveringarna är fullknökade. Körsbärsblommorna har fallit till marken. Och jag promenerar hem med matkassar och tvättar händerna, lockar håret, öppnar fönstret och släpper in stadsljuden. Precis när jag hällt på tomatsås på pizzadegen och pepprat med ramslökssalt ringer telefonen och jag slänger ner nyckeln ifrån balkongen och tjugo sekunder det kramas jag med Linh i hallen. Högtalarna spelar Bon Iver och vi korkar upp rödvin och pratar om kärlek, förväntningar och hur intresset för krukväxter spårat ur. Sedan äter vi pizza och choklad, lägger upp fötterna på stolarna, lutar huvudet mot väggen och kinderna bränner rosröda av vinet. Och när klockan är fem i nio lämnar vi röran i köket, klär på oss och går bort i skymningen till en drinkbar där vi bokat bord. De har lampor som ser ut som maneter, servitrisen har klarrött läppstift, alla hipstermän har välansade skägg och ställets drinklista innehåller ingenting man känner igen men har väldigt spännande namn. Jag tar en som smakar rom och frukt och varma nätter i Karibien. Vi blir lulliga och känslosamma och drömmer oss bort till andra ställen i världen. Linh fotar med sin polaroidkamera. Min mage är full med pizza och vill släppas ut från de tighta jeansen. Några timmar senare ligger vi i min säng och natten fortsätter utanför och vi viskpratar tills en av oss svarar allt långsammare och sedan tystnar helt. 
 
 
<3 <3 <3 

om tjugosju dagar

Jag satt och log stelt på någon jäkla dejt och var den som ställde alla frågor, la saker på minnet, kände av tystnad och skratt och stämning, och inte en enda gång frågade personen mig vad jag gillar, vem jag är, vad jag tycker om saker. Och bakom mitt leende funderade jag på hur jag skulle avrunda så att jag kunde få gå hem istället. Varför är det så? Varför upplever jag, och många av mina kompisar (som är tjejer som dejtar killar), att vi hela tiden är de som ansvarar för att det blir trevligt? Är jag verkligen bara där för att smeka någons ego? Det borde inte vara så att de gånger jag berättar för vänner att jag varit på en bra dejt så är det för att "han ställde frågor till mig och var intresserad". Suck, alltså. Nog om det.
 
Jag har firat Valborg, skrivit tenta, jobbat, gråtit till alla säsonger av Please Like Me, testat ny mat, fotograferat och oljat in matbord också den senaste tiden. Magnolian blommar. Och jag har bokat en fucking dykresa till Egypten för att inleda mitt sommarlov - det är nog det jag tänker mest på just nu. Att jag snart kommer känna doften av neopren, trettiofem graders värme på båten, det ljumna vattnet, färgerna, maten och förhoppningsvis hajarna. Känna adrenalinet rusa i kroppen när de simmar precis i närheten av en, deras vita ögon med kattliknande pupiller som sneglar in i mina när de passerar. Jag hoppas att min dröm slår in och att jag äntligen, efter flera års längtan, ska få se hammarhajarna. Då kommer jag börja gråta, jag överdriver inte. Min syster sa att "du får tatuera in en hammarhaj, om du faktiskt efter all denna tid ser någon nu". Bara för att hon är tillsammans med en tatuerare och själv har ett antal. Nja, skulle inte tro det. Det räcker med tårarna. Om tjugosju dagar är jag där. Glad lördag, hörrni.