stockholm

Jag minns så tydligt dagen när jag fick veta vad som hände, och pågick, i Paris. Vi hade varit och dykt under dagen, jag var på ön Utila i Honduras, och det hade varit en sådan vacker dag ute på den lilla båten. Jag och Jessica satt på bänkarna utanför vårt rum på kvällen och smörjde tigerbalsam på våra kliande bett på benen från alla sandflugor. Den karakteristiska doften blandade sig med kokosbalsamet i mitt hår och varm, sandig hud. Selma gick runt i sin vita baddräkt och brydde sig inte om att den blev nästan genomskinlig när hon badat. Dörren till vårt rum var öppen, som alltid, så myggen härjade fritt men tjejerna stökade runt där inne och förberedde sig för vår kväll. Det fanns nästan aldrig fungerande internet på Utila - knappt under hela vår resa i Centralamerika överhuvudtaget. Det gjorde att vi sporadiskt kollade facebook och skrev i messenger, men inte spenderade någon längre tid med telefon eller dator eftersom uppkopplingen var ungefär lika effektiv som på nittiotalet. Men Jessica läste nyheterna av någon outgrundlig anledning, och så flämtade hon till och knackade mig på armen: Em, look, there's some kind of terror attack in Paris! Och det var så jäkla obehagligt att läsa om. Vi var ju så långt bort, i vår bubbla, med dykning och sol och sena varma nätter. Verkligheten är så avlägsen - eller åtminstone är det en annan slags verklighet där. Och vi spenderade lång tid den kvällen med att läsa om bomber och människor i panik.
 
Och nu i fredags satt jag på en föreläsning om äldreomsorg i Lund. Lovisa viskade till mig att det var något som hade hänt på Drottninggatan i Stockholm och jag slutade lyssna på vad läraren sa och gick in på nyhetssidorna. Blev lite kall och frånvarande i kroppen. Vi som har hånat Trump och alla andra i flera månader angående terrorattacker i Sverige - jag menar, bara förra veckan skickade jag en länk till en kompis om fotoprojektet och boken några fotografer vill ge ut med temat Last night in Sweden - som en parodi på senaste tidens falska nyheter om Sverige. Och jag har skrattat. Men ingen går säker, och den rädslan och ovissheten är det värsta av allt. Jag var trygg i Skåne när detta hände (ja, förutom att Malmö har sina egna issues då) men spenderade hela eftermiddagen med att skriva och höra av mig till folk som jag vet rör sig i områdena hemma där det hände. Tänk de som faktiskt förlorade någon i fredags. Jag kan inte föreställa mig hur det kändes.  

Kommentera här: