du får mig att se färger

För cirka en vecka sedan vaknade jag av lägenheten badade i solsken och fiskmåsarna skrek utanför fönstret. I ett förvirrat ögonblick kändes det som att jag var hemma mitt i skärgårdssommaren. Men det var en vanlig höstmorgon i Skåne. Jag stekte pannkakor till frukost, spelade Veronica Maggios senaste album för att peppa inför kvällen, och åt pannkakorna med mammas hemmagjorda blåbärssylt medan staden vaknade. På min innergård var några barn ute och målade med kritor på gatan. Min högljudda granne lyssnade på sin sedvanliga arabiska ramsa. Jag tände rökelse för att dämpa lukten av mitt snuskiga fläktfilter som alltid luktar svagt av cigarettrök (trots pannkaksfrukost). Jag förstår aldrig det där romantiserandet av hemmafester där folk står i köket och röker under fläkten - hur kan det någonsin vara något härligt? (apropå Maggios ena låt och lukten i mitt kök från tidigare hyresgäster). 
 
Kvällen var fantastisk. För då gick vi och såg Veronica Maggio på Mejeriet i Lund. Vi var ett gäng klasskompisar som beställde hem indisk mat från ett litet hak i Lund, sedan satt vi i en lägenhet i Vildanden och trängdes med papadoms, paranthas, ris, currys och vin runt ett matbord med vidöppen balkongdörr och lite mer Maggiolåtar i bakgrunden. Så himla fint och gott. Och inne på ett mycket varmt och kvavt Mejeriet sjöng vi med i alla låtar och jag kände alla känslor på samma gång - att jag ville att sommaren skulle börja om, att jag ville vara kär, att jag ville dansa sjunga känna gråta skratta flyga. 
 
En mycket bra fredag, helt enkelt. 
 
 

Kommentera här: