your voice is all I hear somehow, calling out winter

November kom och jag har inte rört min kamera. Trots att vi i Skåne slapp snökaoset och det faktiskt varit massor med fina dagar då träden glittrat av frosten, kylan har nypt i kinderna och solen har visat sig ovanligt mycket om man jämför med den blygheten som egentligen är det normala denna månad. En av morgnarna förra veckan satt jag på bussen till Lund för att plugga på biblioteket, och när vi körde förbi den gamla kyrkogården vid universitetssjukhuset pep jag till för att det var så bedövande vackert. Klockan var strax efter halv nio, det var dimmigt morgonsolsljus, alla de gula och röda löven satt kvar på träden och var inkapslade i frosten, solen silade ner mellan trädkronorna och vilade på gravstenarna och de orörda promenadstigarna. Då svor jag att jag inte hade kameran. Det hade varit värt att gå av tre hållplatser för tidigt, förfrusit fingrarna i minusgrader för att ta några bilder och sedan promenera resten av vägen till biblioteket. 
 
Rent allmänt känns denna november rätt fin. Förra året var jag ju utomlands vid det här laget, på en svart strand i Nicaragua närmare bestämt, så den lyckan går förstås inte att jämföra med. Men 2014 är däremot värt att nämna. Det var den gråaste novembern på hundra år enligt Aftonbladet, och i Stockholm hade vi inte ens tre soltimmar på hela månaden. Och jag var olycklig och grät fortfarande på nätterna och visste inte vad jag höll på med i livet. Det känns skönt att kunna säga att det känns som att jag vet det nu, litegrann iallafall.
 
Jag upptäcker restauranger i Malmö. Promenerar i Slottsparken, går på invigningar på nya saluhallar (med jazzmusik spelad i entrén!), blir bjuden på korridorsmiddag med vietnamesiska vårrullar med dadeldipp. Får kommentarer om hur isblå mina ögon blir i morgonsolen starka ljus genom fönstrena på biblioteket, skriver om statens tvångssteriliseringar, äter morotskaka, dansar. Någon stryker bort håret som fastnar i mina ögonfransar, jag hjälper en gubbe som gått vilse i mörkret, planerar upp fredagar. Tack november, för att det känns bra.
 
  

Kommentera här: