julmarknad på bosjökloster

Idag var det dags för julmarknad. Novemberregnet kylde ner oss ända inpå långkalsongerna och det var grått, grått, grått. Men när jag och mina vänner väl parkerade på ängen vid Bosjökloster och klev ur bilen och kände den tunga doften av blött gräs och granris kändes det fint. Klostret hade små omöjliga dörrar som man fick huka sig för att komma igenom, det var fullt med folk, pinnstolar, utklädda shetlandsponnysar, brända mandlar, hantverk och halmbockar. Jag älskar julmarknader. 
 
När vi var barn gick vi alltid på marknad med mamma i Gamla stan. Det var ett av årets höjdpunkter att åka in dit med barndomsbästisen och familjen och bara strosa omkring, köpa gamla tidningar och titta på julklappar. Smygköpa saker så att syrran inte såg. Jag minns marknader som någonting väldigt mysigt men också något väldigt kallt. Det verkar som att det är obligatoriskt att frysa på julmarknad, hur mycket kläder man än har klätt på sig. En av de allra kallaste decemberdagarna för flera år sedan var jag och mina vänner på Skansens julmarknad, och när vi inte pallade med kylan längre trängde vi in oss på en av de allmänna toaletterna, drog ner gylfen, hasade ner jeansen till knäna och sköljde händerna i kokhett vatten från kranen som vi sedan värmde på låren. Våra stackars illa klädda tonårslår som flammade i rött och vitt av kylan. 
 
Idag gick vi runt i trängseln på Bosjökloster och jag spontanköpte världens finaste skomakarlampa. En fotogenlampa. Jag har velat ha en sådan länge och gav mig själv en tidig julklapp, tänker att den kommer vara så himla fin i min lägenhet sedan. Redan innan klockan fyra var det mörkt och marshallerna flammade kring granriset utanför klostret. Har verkligen laddat med lite julkänslor idag! 
 
 
 
 
 
Längtar tills den här lampan hänger i mitt hem och lyser upp de sista månaderna innan våren. 
 

your voice is all I hear somehow, calling out winter

November kom och jag har inte rört min kamera. Trots att vi i Skåne slapp snökaoset och det faktiskt varit massor med fina dagar då träden glittrat av frosten, kylan har nypt i kinderna och solen har visat sig ovanligt mycket om man jämför med den blygheten som egentligen är det normala denna månad. En av morgnarna förra veckan satt jag på bussen till Lund för att plugga på biblioteket, och när vi körde förbi den gamla kyrkogården vid universitetssjukhuset pep jag till för att det var så bedövande vackert. Klockan var strax efter halv nio, det var dimmigt morgonsolsljus, alla de gula och röda löven satt kvar på träden och var inkapslade i frosten, solen silade ner mellan trädkronorna och vilade på gravstenarna och de orörda promenadstigarna. Då svor jag att jag inte hade kameran. Det hade varit värt att gå av tre hållplatser för tidigt, förfrusit fingrarna i minusgrader för att ta några bilder och sedan promenera resten av vägen till biblioteket. 
 
Rent allmänt känns denna november rätt fin. Förra året var jag ju utomlands vid det här laget, på en svart strand i Nicaragua närmare bestämt, så den lyckan går förstås inte att jämföra med. Men 2014 är däremot värt att nämna. Det var den gråaste novembern på hundra år enligt Aftonbladet, och i Stockholm hade vi inte ens tre soltimmar på hela månaden. Och jag var olycklig och grät fortfarande på nätterna och visste inte vad jag höll på med i livet. Det känns skönt att kunna säga att det känns som att jag vet det nu, litegrann iallafall.
 
Jag upptäcker restauranger i Malmö. Promenerar i Slottsparken, går på invigningar på nya saluhallar (med jazzmusik spelad i entrén!), blir bjuden på korridorsmiddag med vietnamesiska vårrullar med dadeldipp. Får kommentarer om hur isblå mina ögon blir i morgonsolen starka ljus genom fönstrena på biblioteket, skriver om statens tvångssteriliseringar, äter morotskaka, dansar. Någon stryker bort håret som fastnar i mina ögonfransar, jag hjälper en gubbe som gått vilse i mörkret, planerar upp fredagar. Tack november, för att det känns bra.
 
  

i paris

Så det började med att mitt hjärta längtade bort och Linh föreslog en helg i Paris där vi kunde frossa i varandras sällskap, vin och bakelser. Jag bokade flyg direkt samma kväll vi hade pratat om det. En stund efter skrev Linhs syster Lisa till mig jag kommer också! och frågade vilket flyg jag bokade och jag sa det som går 19-nånting en fredag för sjuhundra kronor tur och retur. Så vi åkte till Köpenhamn tillsammans i fredags efter skolan för att fara till Paris. När vi satt på Kastrups runda bänkar (där jag sov en natt hopkurad med Ullis och syrran när vi skulle till Egypten) och åt medhavd falafel insåg vi att vi hade bokat olika flyg. Lisa hade bokat Norwegian och jag flög Sas tjugo minuter efter henne. Och inte ens till samma flygplats skulle vi. När vi insåg detta, cirka en timma innan boarding, brast vi ut i skratt och tyckte att det var ganska komiskt att vi var så chill inför denna resa att vi inte ens kollat upp detaljerna. Sådana petitesser. 
 
 
Så vi kramade varann hejdå på Kastrup och sa att vi syns om några timmar i Marais då. Och eftersom att mitt flyg blev försenat och jag gick vilse vid metrobyte på en station satt Lisa och Linh vid karusellen vid St Paul och väntade på mig när jag kom uppför trapporna i den ljumna kvällen. Vi gick hem till vår lägenhet vi hyrt via airbnb och satt uppe till efter klockan två och drack bubbel och åt ost. 
 
 
Vi bodde så sjukt bra. Mitt i stan bakom en färgstark tung dörr, med Marais smala gågator nedanför, boulangerie, second hand-butiker med jeansskjortor och hattar, falafel, ostdelikatesser, klängväxter och uteserveringar. 
 
 
Vi googlemapsade oss runt på lördagen efter frukost. Gick i affärer, fotograferade, strosade med blickarna i skyn och kommenterade balkonger och värmde kinderna i solen. 
 
 
 
Franska matbutiker är LIVET alltså. Vill köpa och äta precis allt. När jag var i Frankrike för två år sedan tyckte jag nästan att det var roligare att gå runt i affärer och marknader och provsmaka saker än att åka skidor i alperna (mest för att jag var så himla rädd under skidåkningen). 
 
 
Vi mötte upp Linhs kille (fästman nu!!!) och valde en uteservering med de varmaste värmelamporna (kolla Lisa utan tröja liksom) och spenderade alltså sista helgen i oktober med att dricka vin, äta risotto och planera nästa ostintag. 
 
 
Efter lunchen gick vi till ett klassiskt franskt bageri och köpte bakelser. Linh visste precis vilka som var godast (efter att ha tillbringat två år med en fransman och cirka åtta månader eller så boendes i Frankrike har man koll på sådant) och vi köpte ett helt gäng miniminibakelser så att vi fick alla sorter. 
 
 
På lördagskvällen, efter att vi sovit en eftermiddagsnap, kom Raphael, hans kompis och syster hem till oss och vi dukade upp lördagsgodiset: ost, minibakelser, clementiner, tomater, bröd, bubbel och rödvin. Vi spelade musik, åt och pratade i munnen på varandra och gick sedan ut på stan. Det blev mer vin på en uteservering och ett antal besök på olika knökfyllda barer som serverade citronshots och drinkar i plastglas och spelade nittiotalshits och fransk musik. Franska hipstermän med lockiga pannluggar och långa rockar trängdes med tyska turister, långa rödhåriga britter och magra rökande tjejer. Vi dansade tills klockan blev sent och sedan gick vi i armkrok hela vägen tillbaka hem. Åt lite mer ost och somnade på stört. 
 
 
Vi vaknade bakfulla på söndagsmorgonen men inte mindre pepp på dagen för det. Det var tjugo grader och solsken, inte en molntuss på himlen. Vi gick bort till Seine och gick längs vattnet med alla hundägare och hurtiga joggare. Satt på kanten och kisade i ljuset och tog av oss jackor och tröjor. Jag älskar när det bränner i huden av att ha svarta jeans i värmen. 
 
 
Vi hoppade på metron till Montmartre och bestämde oss för att hitta den ultimata uteserveringen för vår söndagslunch. 
 
 
 
Alltså ljuset! 
 
 
 
 
Till sist hittade vi rätt. Och då var vi dödshungriga. Vi stod i valet och kvalet mellan raclette och fondue och valde till slut det sistnämnda. Alltså typ ett kilo smält ost i en gryta och krispiga baguettebitar, grönsakstallrik och charkisar. Herregud. Vi skrattade och jämförde denna himmelska osträtt med Sveriges torftiga dopp i grytan som väl var nån slags lösning att få i sig det där sista, torra brödet i skafferiet? 
 
 
Efter några timmar i Montmartre for vi hem till lägenheten igen och somnade åter igen i soffan. Linh var tvungen att åka tillbaka till Lille på kvällen så jag och Lisa kramade henne hejdå eftersom att vi stannade en natt till. Vi gick till affären vid St Paul på kvällen för att köpa söndagssnacks (det var inte tal om att försöka få i sig ett till mål mat) och dukade sen upp ost (hehe, såklart), druvor, hummus, tomater och bröd i sängen och låg sedan där och kollade på Netflix till efter midnatt. På måndagen vaknade vi tidigt, städade undan, packade, lämnade nycklarna på ett hemligt ställe och tog metron till flygplatsen. Vi flög iallafall samma flyg hem, haha. 
 
Tack för den här orimliga, kärleksfulla, härliga helgen. Jag är redo för mörker och elände nu. Kommer leva på detta länge.