om ensamhet och vardagen med andra

Helgen med Ullis gick så himla snabbt och helt plötsligt satt jag ensam i soffan på söndagkvällen igen. Tur att hon åkte hem sent så att vi kunde maxa dagen. Jag gillar att omge mig med människor, vill helst inte sova ensam, vill äta mat med någon annan. Uppleva det som händer i livet tillsammans med andra. Jag hade det fruktansvärt svårt när jag flyttade hem till Sverige efter en lång tid i Thailand där jag alltid var med andra människor, både pojkvän, vänner och kollegor som alla blev en del av mig och som kom mig lika nära som barndomsvänner eller familj - på sitt vis förstås. Jag tänker att människor här hemma känner en sida av mig, och mina personer jag levde med i Thailand känner en annan Emilie. Kanske låter det underligt? Jag har aldrig känt mig så ensam någonsin som de första månaderna hemma i Sverige, när jag bodde i mammas gamla fuktskadade trea med tomma rum, med ett jobb där jag inte kände någon, vid ett matbord med bara en stol, och bara träffade vänner någon eller några få gånger i veckan. Det är en svår omställning när livet bestått av sällskap i ett kollektiv tjugofyra timmar om dygnet och ett socialt och stimulerande jobb. 
 
Det är ju inte så konstigt egentligen att det ser olika ut. På Koh Tao delade vi alla samma liv. Ingen hade något annat förutom dykningen, vårt jobb, varandra. Vi var alltid tillsammans. Här hemma i Sverige lever vi på ett annat sätt. Var och en för sig (möjligtvis med sambo eller barn). Våra liv lever vi själva, i vår egen bubbla, och vi inkluderar andra i det när vi bestämmer att vi ska ses, att vi ska äta middag, att det är utgång på stan. Annars har vi alla våra egna jobb, våra pojkvänner som kanske inte känner varandra, våra egna lägenheter. Och jag tycker att det också är fint, förstås. Det är ganska själviskt av mig att tänka att det skulle kunna vara på samma sätt här som det är där borta. Men gud, vad jag saknar gemenskapen, fortfarande. 
 
Jag har dock återfått lite av det här i Skåne nu, har jag insett. För helt plötsligt består mitt liv av en hop inflyttade studenter i en för de flesta helt ny stad. Vi delar samma vardag, äter tillsammans, går på samma fester, har nästan samma vänner. Tentaplugget på Eden var intensivt, men mysigt. Det var en trygghet att träffa människor varje dag, hänga, läsa, äta ihop. Jag vet inte om min poäng kommer fram, men slutsatsen är att jag gillar den dagliga kontakten med människor, men kanske mer än det där att man bara träffas en kväll och äter middag ihop. Jag gillar sammanhanget, klumpen. Att vi delar mer än bara vänskapen. Att vi har en vardag tillsammans liksom. 
 
 
Bilden har ingenting med inlägget att göra egentligen, den är tagen i Laos för fyra år sedan. Men jag satt precis och funderade på vad jag ska hitta på i påskdagarna då jag helt oväntat har sex dagars ledighet utan varken skola eller jobb. Har nog nästan aldrig hänt förut, att jag inte har något att göra (för vanligtvis brukar jag ha ett jobb). Jag vill hitta på något spontant och roligt men är begränsad och låst på grund av min ekonomiska situation, så det är sämst. Uppfinn teleportering, nu! 
 
 

Kommentera här: