hermans trädgårdscafé och andra sommarkvällar

Rallarrosorna som kantar uppförsbacken från tågstationen har nästan blommat ut redan. På håll ser de fortfarande ut som ett rosa täcke över det vildvuxna gräset, men när man kommer nära ser man att de börjar bli trötta och lite ledsna. I stjälkarna sitter det små vita dunbollar som ser ut som blyga fågelungar. Och på kvällarna är det mörkt nu, redan vid tio känns det rimligt med gatubelysning. Två tredjedelar av mitt sommarlov har redan passerat och jag är tillbaka i Skåne om mindre än en månad. För första gången på många år ska jag inte fara någonstans i höst, utan endast återvända till något som börjar kännas bekant, mitt nya hemma, min vardag. 
 
Jag har inte sommarlov i den betydelsen att jag är ledig, förstås. De flesta dagarna spenderar jag på min arbetsplats utan fönster, men på eftermiddagarna släpps jag fri och sommarens nätter är långa, som en viss Melissa sjunger. Jag har ridit islandshäst på långa grusvägar längs med vattnet, spelat volleyboll på stranden under julis allra varmaste dagar, varit på landstället och badat bastu, och lyssnat på Sommar i P1 halvt dåsande på en jordgubbsfilt. Och läst böcker. Gråtit. Fått mitt hår flätat. Flätat andras hår. Experimenterat med ny mat. Gått längs sjön i gryningen helt ensam och sett hur vattnet fick samma blekrosa färg som himlen. Fasiken vad jag älskar sommaren. 
 
Häromkvällen åkte vi in till Hermans Trädgårdscafé för att bjuda Malin på en försenad födelsedagsmiddag. Såhär såg det ut: 
 
 
Nästan lite utomlandskänsla i den här miljön. Prunkande trädgårdar och uteservering är en av mina favoritkombinationer. Speciellt om det är på lite vingliga trästolar med utsikt över vattnet, som det var här. 
 
 
Vegetarisk buffé med godsaker som surdegsbröd, channa masala, färskpotatis, hummus, mangosalsa och granatäppelsallad bland annat. 
 
 
 
Vi åt som att det inte fanns någon morgondag. Sedan bjöds det på en kopp te när julikvällen blev lite kylig. Vi sniffade runt bland alla sorters teer innan vi bestämde oss och satt sen och värmde händerna medan vi tittade ut på Gröna Lunds blinkande lampor. 
 
 
 
 
När vi promenerade mot tunnelbanan var det såhär filmiskt. Stockholm, alltså. Vilken drömstad det är under rätt tillfällen. Och vad fint att det känns som att jag spenderar majoriteten av min vakna tid med mina bästa personer.  
 
 

Kommentera här: