Sista dagen

Vad fort det gick helt plötsligt. Hela veckan, gårdagen, natten. För ungefär tolv timmar sedan satt vi runt plastbordet på South Beach hostel i Bocas och spelade kort som vanligt. Hetsig stämning, mycket skratt, egenblandade pina coladas och frukt i mängder. Fyraveckorskattungarna var ute och gick för första gången med gräs under trampdynorna och de pep och pep efter mammakatten som satt på trappen ovanför och tittade slugt på dem. Hon behövde väl en paus. Jag hade lite ont i magen, troligtvis en blandning av att jag ätit fyra stora maracuyas, en passionsfrukt i samma storlek som en apelsin, inom loppet av tre timmar och syran brände väl hål i magsäcken och att det kändes konstigt att det är slut nu. Jag vill fortfarande åka hem, jättemycket, men jag antar att det någonstans är svårt att acceptera att det är slut med resan. Att det ena utesluter det andra. Och jag som är jordens största ältare och nostalgiker har alltid svårt för att avsluta kapitel. 

Vi spenderade hela gårdagen med att hänga med kompisarna, spela kort, packa, bada i poolen. Vissa var lite bakis för att det hade varit ett djungelparty med fyrverkerier till klockan sex på morgonen, men vår dag var kravlös och stillsam. Klockan fem blev det kramar. Kram, kram, kram, lycka till osv. Hejdå till grabbarna, Pinja, Gabriela, den lilla hunden, kattungarna. Så småsprang vi till båten, åkte i solnedgången till fastlandet och klev på nattbussen till Panama city. Det var rena istiden inne i bussen som vanligt, alla frös och kände sig miserabla. Jag kunde inte sova en blund nu heller, jag som annars sover utmärkt oavsett vilket transportmedel jag är på, men det går inte när det känns som att kylan letar sig ända in i själen. 

Just nu ligger jag på en soffa i mörkret i rummet bredvid köket på ett hostel och väntar på att personalen ska vakna och checka in oss i ett rum. Det är samma hostel som vi startade på här i Panama City första gången vi var här, innan vi flyttade till Luna's castle. Poolen ligger blank här utanför och i vattnet speglas ljusen från skyskraporna. Takfläkten surrar. Alla sover och det vill jag också göra. Nu är det egentligen bara väntan som återstår. Väntan på att få ett rum, väntan på att söndagen ska passera, väntan på flyg måndag morgon, väntan på JFK i nio timmar för flygbyte. Väntan på Sverige. Men snart så, snart syns vi! 


Bild från Santa Teresa, Costa rica. Eftersom att varken jag eller Cissi ens petat på kameran sista veckan... 

1 Elin:

skriven

Du är efterlängtad!!!

Svar: Åhh! ❤️❤️
Emilie

Kommentera här: