you made my eyes burn

Jag spenderade lördagskvällen med Filippa och medan vi hade Historieätarna på tv:n i bakgrunden satt vi i soffan och pratade om livets svårigheter, skolan, förväntningar och fina låttexter. Jag nämnde Lana del Reys låt Blue Jeans som meningen i rubriken kommer ifrån, hur texten känns ända in i själen. Vi lyssnade mycket på denna låt under resan i Centralamerika och jag har fortfarande inte tröttnat. Filippa är för övrigt världens finaste vän som kommer och möter en vid bussen trots att hon bor femtio meter från hållplatsen ("så tar vi inga onödiga risker") och dessutom tycker hon att det är en god idé att ställa sina kryddor i köksskåpet i alfabetisk ordning samt skapa ett dokument i Excel att rangordna bästa chipssmakerna i. Så mycket kärlek jag känner till denna person alltså. 

Annars har jag försökt studera de senaste dagarna också, förstås. Det har både gått bra och mindre bra. När det har gått mindre bra är det för att jag har blivit distraherad och antingen börjat måla naglarna, tränat på att göra dubbla inbakade flätor, gått för att handla ägg och fastnat i second hand butiker eller skriva ett CV. Men att skriva CV tänker jag är tillåtet, det är ju ändå en investering av min tid om jag nu skulle få ett jobb tack vare det. 
 
Och så är jag sjuk. Så denna måndagskväll har jag bara läst två kapitel, och nu unnar jag mig att ligga nerbäddad i denna korta tvåsitssoffa med en filt, en tekopp i handen, snorpapper på bordet och New Girl på Netflix. Huvudvärken dunkar och slår och jag har programmet på låg volym för att det känns som att det gör för ont annars. Måste sova tidigt, har viktig föreläsning jag inte kan missa imorgon, särskilt eftersom att jag sett fram emot den länge. Kram kram. 
 
 

Kommentera här: