jag tycker om de krispiga tulpanerna och drömmarna om havet

Jag tycker om att gå runt bland de låga husen i Lund på kullerstensgatorna. Den sjungande skånskan, fingra på spännande skjortor inne på second hand butikerna, att sitta på Eden vid de stora fönstrena och medan jag läser så sorlar det av människors låga röster omkring, skrapet av pennor, knappande tangenter. Doften av kaffe. Att sitta i föreläsningssalen och solen skiner in, tankarna flyger iväg till avlägsna platser och korallrev, höra klockorna från Domkyrkan. Världen ser så ledsen ut när det inte finns någon snö, grenarna viker sig nakna och svaga från träden, ett konstant molntäcke ligger över staden sedan några veckor och skånevinden blåser obarmhärtigt och biter en i näsan och kinderna. Men det gör ingenting när allting fortfarande är nytt och det gör allting så vackert. De stora fönstrena i min lägenhet och de fladdrande ljusen på fönsterbrädan som är stor nog att en människa kan sitta där. Tåget flyger genom de grå fälten på morgonen men i mitt huvud blommar redan rapsen solgul och jag längtar efter varma månader. Jag köper billiga, halvt utslagna tulpaner i mataffären och lagar kryddiga böngrytor och läser om ekonomiskt bistånd och våld i nära relationer. Så postar min syster bilder från sin resa som fortfarande pågår men som jag lämnade för studierna, och visst längtar jag, jag längtar efter hajar, solsken och kvällar på stränderna så att det inte är klokt. Men fasiken vad gött det är ändå, att bo här. Att studera, lära mig saker, träffa så mycket spännande människor och käka lundafalafel. Jäkligt fint. 
 
 
En av bilderna som syster la upp i sitt album häromdagen - jag som far baklänges ner i vattnet vid Isla Coiba i Panama. Älskar den! 

Kommentera här: