sista dagen på jobbet

Idag blev jag klar med mitt jobb. Adjöss och goodbye, Hemköp. Vi har haft det fint, men gud vad skönt det känns att inte behöva gå dit mer. Jag älskar mina kollegor. Jag älskar min avdelning. Det är oftast så himla, himla roligt på jobbet och vi har så fina helgfrukostar ihop, mina favoritkunder får mig att skratta, jag får jobba kreativt och med goda saker jag tycker om, men jag kom verkligen till en punkt när jag kände att jag inte utvecklades mer. Jag kommer att sakna den dagliga sociala tillvaron med alla fantastiska personer på mitt jobb, men inget slår känslan av att jag äntligen ska ut och resa en sväng igen. Jag fick kramar, prinsesstårta och världens finaste blombukett som present av kollegorna. Det doftar lilja och blomsteräng i hela hemmet nu! 

 
 

nitton dagar kvar

Idag har jag varit ledig från jobbet och haft lite tid att ordna med saker inför resan. Som att teckna en reseförsäkring, köpa ett par sköna skor och göra ett tandläkarbesök för att fixa min retainer för tredje gången detta halvår. Hoppas att den håller sig hel nu medan jag är borta. 

Jag är så förväntansfull inför att åka så det är inte klokt. Äntligen händer det någonting. Jag går från paus till play, lite så känns det. Ovissheten och all längtan innan man åker är lika underbar varje gång det är dags för en resa som denna. Innan Indien var jag visserligen så nervös att jag var illamående de sista dagarna (och jag nådde klimax och kräktes samma dag vi flög dit) men ack vad jag längtade efter äventyret. Och hösten för tre år sedan när jag flyttade till Thailand var jag så himla, himla kär att jag räknade hur många timmar det var kvar tills jag skulle vara på Bangkoks flygplats och han skulle stå där och vänta på mig. Och den här gången, i nedräkningen till Mexico, drömmer jag mig bort på kvällarna och längtar efter den ljumna kvällsluften, havet och spänningen. Adrenalinkicken. När man åker iväg släpper man allt. Lämnar oron bakom sig, låser in den hemma. Allt som betyder något är nu, vad som händer precis just nu. Friheten att göra vad man vill. Dyka, gå barfota alla nätter, träffa människor, testa ny mat. Ingen vet vem man är, jag kan vara precis vem som helst. 
 
Mina vänner skojar med mig och frågar "Kommer du verkligen hem i januari eller stannar du borta i flera år?", så skrattar de och syftar på att jag kommer att gå och förälska mig igen och aldrig återvänder hem. Fastnar i livet där borta, inte klarar av att komma tillbaka allt det vanliga här hemma. Men jag har bestämt mig. Jag ska ge skolan en chans. Detta blir en kortisresa, i januari återvänder jag och börjar studera. Jag tror faktiskt att jag kommer att gilla det också, jag måste bara ge det en chans. 

Men när min tandläkare fick höra idag att jag skulle till Mexico och dyka sa hon "Oj, du får passa dig så att du inte fastnar där. Jag skulle bara vara borta en liten stund men jag fastnade i dyklivet på Maldiverna i elva år", och så skrattade hon och skakade på huvudet. Och jag tänker bara, var det verkligen så hemskt då? 
 
 
St John's caves, Röda havet. 

paradisviken, skagenröra och rödvin

Jag, min pappa, Lotta och Göran tog tillfället i akt och maxade denna helg som kanske var den sista soliga, varma helgen detta år. Sensommar blir höst, ungefär. Vi åkte ut i skärgården med båten, parkerade oss vid Finnhamns brygga och sov över där. Det var nio år sedan jag var där sist, då var jag knappt fyllda sexton år, hunden Saga var en tre månaders valp och min faster skulle gifta sig. Nu var vi alltså tillbaka. Med en fylld kyl, en gråhårig hund och varma tröjor samt rödvin. På vägen ut satt jag mest och drömde mig bort när vi körde förbi alla skärgårdsvillor med punschverandor och vita knutar, kunde inte bestämma mig vilket av alla hus jag helst ville ha, typ. 

Kvällen i Finnhamn var fantastiskt vacker, och varm! Vi satt på klipporna och lapade sol och kastade boll till hundarna. Hälsade på båtgrannarna och gick promenad. Gick förbi en vigsel ute i skogen och grillade lax på bryggan. Sedan drack vi rödvin och såg solen gå ner. Jag hotade med att gå upp och lägga mig på däck och sova där om gubbarna snarkade för mycket men natten var till min förvåning mycket tyst. Nu på söndagsförmiddagen när vi körde hem drack vi kaffe, läste tidningar och njöt av den sista solen. Så fort vi kom till hamnen i Svinninge var det kallt, blåsigt och molnigt. Mycket bra helg!