lake atitlan & five skinny horses

Vi bestämde oss för att ta en ridtur här i San Pedro som är en liten stad vid sjön Atitlan. Det var hemskt billigt och vi förstod ju i efterhand att de som äger hästarna knappt får något betalt och därav kanske inte första prio är att mata dem ordentligt. En man mötte oss i stan med fem snälla men smala hästar (eller snarare ponnys, de var supersmå). Jag hade bestämt mig innan för att inte rida om det skulle vara så att de verkade vara sjuka eller skulle gå av på mitten, ungefär. Nog var de beniga alltid, men det kanske är lite den typen av häst också i de här länderna? En av dem, Jessicas häst, såg yngst och friskast ut. Två av de fem var kanske i benigaste laget för en två timmar ridtur. Ingen hade skor men det verkade inte vara något som störde dem, de tog sig enkelt fram över stock och sten. 
 
 
Jag fick rida Chocolate. Hon såg ut att vara en äldre dam med sitt gråsprängda huvud men JÄKLAR vad pigg! Roligt pigg, dock. Inte hysterisk. 
 
 
 
Det var lite nervöst och vingligt först. Minihästarna var supersnabba och ingen av tjejerna har egentligen ridit förut, förutom jag. Cissi har ju inga rädslor förstås så hon var en av de första att galoppera iväg med slängande tyglar. Vi höll dock ett ganska lugnt tempo under hela ridturen på grund av underlaget, bristen på ridkunskaper samt att vi inte ville köra slut på hästarna. Vi skrittade mest. Så härligt att uppleva San Pedro från hästryggen. 
 
 
Vi red lite inne i stan, genom smala kullerstansgränder, förbi kaffeodlingar och apelsinträd, färgglada hus och vinkande barn. Ut på grusvägen, upp genom skogen och längs med Lake Atitlan. Jag är imponerad av hästarnas temperament. Deras små ben pinnade på som tusan med de lyssnade direkt när vi bromsade ner eller ville stanna, och när vi blev omkörda av tuktuks inne i stan med två centimeters marginaler vinkade de inte ens på ett öra. 
 
 
 
 
Gud, vilket härligt gäng vi är just nu! Vill aldrig att vi ska resa åt skilda håll. Men så blir det ju alltid till slut. Får njuta nu medan vi har så roligt. 
 
 
Sedan fick hästarna vila och äta gräs en stund medan vi gick nerför en backe och ut på en utsiktsplats. 
 
 
Det såg ut som att det skulle börja regna när som helst, det blixtrade till och med och vi kunde höra åskan långt borta, men vi klarade oss och inte en droppe föll. 
 
 
 
 
 
 
 
 
Puss till Chocolate för att hon var en sådan stjärnhäst! 

Så fort vi kom hem började det ösregna och blixtra, bra timing. 
1 Pappa:

skriven

Ser fantastiskt härligt ut, jag tänker på Cissi och undrar om hon har några spärrar på vad hon kan göra och inte?
Hon e nog inte riktigt klok din syster......
Love you both......

Svar: Hon är inte klok alls och det finns inga spärrar. När vi bodde på Utopia ute i djungeln gick vi ner till floden en eftermiddag för att simma och en kille på hostlet berättade att man kunde hoppa från ett träd där. Vem var först att klättra upp i det hala trädet och plumsa i? Cissi såklart. Trots brunt, kallt, murkigt vatten, mycket strömt och det faktum att vi inte varit där förut, haha.
Emilie

Kommentera här: