a quite cold and rainy sunrise in san pedro

Åter igen ringde alarmet klockan 03:20, ungefär som när vi var i Flores och skulle se soluppgången i mayastaden Tikal. Jäklar, vad trötta vi var. Den här morgonen skulle vi se soluppgången på berget Indian's nose i San Pedro. Vi möttes av en guide ute på gatan och han tog oss sedan till en av bakgatorna där vår chicken bus väntade. Chicken bus är lokalbussarna i Centralamerika, de är färgglada och skramliga och är det fullt på folk inne i bussen klättrar de upp på taket och sitter där istället. Jag åkte massor av bussar som dessa i Indien eftersom att det inte är speciellt organiserat där med turismen, vilket betyder att där finns inga tourist shuttles att ta sig runt med. Än så länge har vi, på denna resa, inte behövt ta chicken bus eftersom att minibussarna för turisterna är rätt billiga och de går till precis alla destinationer och man slipper trängas på samma sätt. Många backpackers här åker mycket med chicken bus, men jag tycker att det verkar för krångligt och ovärt när vi reser med så tunga och stora ryggsäckar (massa dykutrustning...), och dessutom kan vi inte göra oss förstådda på spanska ännu vilket gör det nästintill omöjligt att veta vilken buss man ska ta och när man ska gå av, hehe. 

Anyway, vi tog chicken bus uppför ett jäkla berg och det var gropigt och trasigt och bedrövligt vägunderlag. Det gungade och skumpade och jag tänkte att snart far vi över kanten och dör. Chauffören låg på tutan och det ekade i gryningen, latinomusiken pumpade ut från högtalarna fastän klockan var fyra på morgonen och det var så fullt inne i bussen att folk i princip satt i varandras knän. Bredvid mig och Cissi satt en skrynklig tant som såg ut att vara hundra år med en stor korg i famnen med grejer hon skulle sälja. Tänk att den lilla tantskrutten går upp halv fyra på morgonen, tränger in sig i en buss och skumpar fyrtiofem minuter uppför bergen till tvåtusentrehundra meters höjd och sen jobbar hela dagen innan hon någon gång på kvällen åker hem igen. Här är det inte tal om att gå i pension eller ta in på ålderdomshem... 
 
När vi klev av bussen fick vi gå ungefär trettiofem minuter uppför ett annat berg för att komma till själva utkiksplatsen för soluppgången. Det var sjukt brant, lerigt, mörkt, kallt. Jag som är så otränad och inte har någon kondition överhuvudtaget (inte Cissi heller) trodde att jag skulle dö. Allt gjorde ont. Speciellt ryggen, som säkert inte återhämtat sig efter den fjorton timmar långa bussresan hit. Där och då, klockan halv fem på morgonen, kravlandes uppför det där berget, bestämde jag mig för att INTE gå och se vulkanerna. Klarar jag inte ens trettio minuters uppförsbacke utan att vara nära gråten är det inte en bra idé att gå upp till vulkanerna som är fyra timmars klättrande innan man är uppe. 
 
 
Vi såg ingen soluppgång. Det var alldeles för molnigt och dimmigt. Sedan regnade det också. Och vi alla frös. Men det lättade efter en stund och vi kunde blicka ut över San Juan, San Pedro och Lake Atitlan. 
 
 
 
 
För det mesta såg det ut såhär. Inte så mycket utsikt alltså eftersom att det var så molnigt. En av sidoeffekterna med att vara över tvåtusen meter över havet antar jag. 
 
 
MEN PLÖTSLIGT HÄNDER DET. 
 
 
Molnen lättade och det blev till och med ganska vackert. 
 
 
Var dock rätt kallt... 
 
 
 
 
Efter att vi halkat oss tillbaka nerför berget i leran åkte vi tillbaka hem till San Pedro. Varmdusch, frukost och sedan la vi oss i våra sängar igen. Klockan var bara halv nio när vi kom tillbaka. Sov som ett barn i flera timmar och vaknade fräsch och glad någon gång efter tolv. Nu får det räcka med sunrise tours ett tag, tycker vi alla. 

lake atitlan & five skinny horses

Vi bestämde oss för att ta en ridtur här i San Pedro som är en liten stad vid sjön Atitlan. Det var hemskt billigt och vi förstod ju i efterhand att de som äger hästarna knappt får något betalt och därav kanske inte första prio är att mata dem ordentligt. En man mötte oss i stan med fem snälla men smala hästar (eller snarare ponnys, de var supersmå). Jag hade bestämt mig innan för att inte rida om det skulle vara så att de verkade vara sjuka eller skulle gå av på mitten, ungefär. Nog var de beniga alltid, men det kanske är lite den typen av häst också i de här länderna? En av dem, Jessicas häst, såg yngst och friskast ut. Två av de fem var kanske i benigaste laget för en två timmar ridtur. Ingen hade skor men det verkade inte vara något som störde dem, de tog sig enkelt fram över stock och sten. 
 
 
Jag fick rida Chocolate. Hon såg ut att vara en äldre dam med sitt gråsprängda huvud men JÄKLAR vad pigg! Roligt pigg, dock. Inte hysterisk. 
 
 
 
Det var lite nervöst och vingligt först. Minihästarna var supersnabba och ingen av tjejerna har egentligen ridit förut, förutom jag. Cissi har ju inga rädslor förstås så hon var en av de första att galoppera iväg med slängande tyglar. Vi höll dock ett ganska lugnt tempo under hela ridturen på grund av underlaget, bristen på ridkunskaper samt att vi inte ville köra slut på hästarna. Vi skrittade mest. Så härligt att uppleva San Pedro från hästryggen. 
 
 
Vi red lite inne i stan, genom smala kullerstansgränder, förbi kaffeodlingar och apelsinträd, färgglada hus och vinkande barn. Ut på grusvägen, upp genom skogen och längs med Lake Atitlan. Jag är imponerad av hästarnas temperament. Deras små ben pinnade på som tusan med de lyssnade direkt när vi bromsade ner eller ville stanna, och när vi blev omkörda av tuktuks inne i stan med två centimeters marginaler vinkade de inte ens på ett öra. 
 
 
 
 
Gud, vilket härligt gäng vi är just nu! Vill aldrig att vi ska resa åt skilda håll. Men så blir det ju alltid till slut. Får njuta nu medan vi har så roligt. 
 
 
Sedan fick hästarna vila och äta gräs en stund medan vi gick nerför en backe och ut på en utsiktsplats. 
 
 
Det såg ut som att det skulle börja regna när som helst, det blixtrade till och med och vi kunde höra åskan långt borta, men vi klarade oss och inte en droppe föll. 
 
 
 
 
 
 
 
 
Puss till Chocolate för att hon var en sådan stjärnhäst! 

Så fort vi kom hem började det ösregna och blixtra, bra timing. 

yellow bridge & fish spa

 
Den gula bron vid Semuc Champey är väldigt fin. 
 
 
Så var ju tvungen att fota lite. 
 
 
 
 
 
Minifiskarna i Semuc Champey städar bort ens döda hud på fötterna. Det kittlas men är ganska mysigt så jag och Jessica satt och hade fiskspa en stund. 
 
 
Och det var nog alla bilder från badandet. Snart kommer det chokladinlägg!