oceanic white tip sharks

Har några ordentliga bilder från våra dyk med hajarna också tack vare att en kille på båten, Steve, hade en riktig kamera med sig under vattnet och lyckades få skitbra bilder på oss när vi hajarna simmade förbi och tog en titt: 


Syster till vänster, Ullis i mitten, jag till höger. Mitt hjärta slog i hundraåttio och händerna var helt skakis efter att den varit så nära. Man vet att man lever, minst sagt!

 
Syster, redo med kameran. 
 
 
Syster och jag. 
 
 
Syster, jag och Ullis. Vi väntar på att hajarna ska komma tillbaka. Som mest var det tre individer som cirkulerade runt båten. 

att kunna vara uppe hela nätterna i tystnaden utan att vara ensam

Jag tänker såhär, nu efter att jag kommit hem från Egypten och känner mig så himla glad, att jag skulle ha dragit i höstas. Jag tänkte ju att jag skulle åka, släppa allt här hemma igen och bara åka, bort bort bort, läka hjärtesorgen och vara lycklig igen. Men det blev inte så, för jag skaffade en lägenhet, fick fast tjänst på jobbet och vågade inte lämna allting, hade inte orken och kraften i all olycklighet att sticka ifrån den lilla trygghet jag ändå fann här hemma. Så jag blev hemma, och nu i mars når jag ettårsdagen av tiden jag spenderat i Sverige. Det skrämmer mig lite, men det känns bättre nu. För i Egypten fick jag det bekräftat, att jag kunde vara lycklig igen alltså. Så himla längesedan jag känt så. Nu känns det som att 2015 blir året då jag verkligen kommer att klättra uppåt igen, om det så blir plugg eller resa har jag inte bestämt ännu, men jag lovar mig själv att jag ska ta mig i kragen och göra det som känns bäst i hjärtat. Det är ju lätt att vara efterklok och tänka i efterhand att jag skulle ha åkt för sex månader sedan, men att ångra kan ju inte hjälpa det som aldrig hände, så jag får helt enkelt göra mitt bästa för att göra bra val nu detta år istället. 

Veckan i Egypten gick väldigt snabbt. Jag är ju inte riktigt van vid att göra så korta tripper... Det var iallafall jag, syrran och Ullis som drog dit med målet att dyka järnet och ha sjukt kul, och båda målen blev uppfyllda. Vår båt, Blue Voyager, var en dröm och våra dagar har bara kretsat kring att dyka, äta, spela spel och umgås med ett gäng tokiga britter. Vi åkte med blueotwo och jag har inte ett enda dålig ord att säga om det företaget. Jag vill rekommendera dem till alla er som söker efter en dyksemester med hög klass, bra service och rimligt pris. Nåväl, slut med reklam. Vad var det bästa med vår vecka? 

- Jag skrattade mycket. Seriöst, jag har haft middagar på båten där jag skrattat så att tårarna runnit och kinderna värkt. 

- Jag fick många close ups med hajar. Oceanic white tips, grey reef sharks, thresher sharks... Helt makalöst fantastiskt helt enkelt. 

- Jag har gjort tre dyk om dagen på korallrev jag aldrig sett maken till, gjort dyk i stark ström, oändliga blå avgrunder, sett hundra år gamla vrak. 

- Jag har suttit uppe på däck om natten och tittat på stjärnorna och inte varit ensam. Inte ensam. Inte känt mig rädd, olycklig, kall. 

- Jag har ätit så magen spricker. Nybakt bröd, bufféer, frukt, desserter... 

- Jag har fått spendera massvis med tid med några av de bästa människorna jag vet: min syster och Ullis. 

 
 
 
 

out at sea

Hej bloggen, tänk, vad längesedan jag skrev. Jag har faktiskt varit ute och rest lite sedan sist! En minisemester där jag, syrran och Ullis for till Egypten för en liveaboard där vi dök som sjutton i åtta dagar. Vad är en liveaboard, undrar säkert dem av er som inte är så insatta i dykvärlden. Det är kort och gott en stor himla båt, en grupp människor på den, ett stort hav och sedan bor man ihop under ett antal dagar och bara dyker, dyker, dyker, trängs i en liten cabin, kollar på stjärnorna, äter massa mat och låter solen skina på ansiktet. Det där med sol blev det ju lite av och till med eftersom att det är vinter i Egypten just nu och januari är den kallaste månaden. Under våra åtta dagar där hade vi väldigt omväxlande temperaturer; allt från tjugofyra grader och helblå himmel (låg i bikini på soldäcket!), åtta grader och ilsken vind på kvällarna (två lager tjocktröjor och varm choklad), molnigt och femton grader (sitta utomhus, men med en filt) och solsken och krispigt friskt (som en fin vårdag i Sverige). Vattnet var det kallaste jag dykt i om man jämför de tropiska grader jag är van med sedan Koh Tao, som varmast hade vi tjugotre i vattentemperatur, som kallast tjugoen och jag skakade tänder och frös som en liten gris men jag ville aldrig gå upp ur vattnet ändå för att allt var så fantastiskt. 

Jag ska berätta mer, lovar. Har inte varit såhär lycklig på flera månader som jag var på den där båten. Efter en oändlig tid av tårar, brustet hjärta och ensamhet som ätit upp mig långsamt har jag förra veckan skrattat och haft roligt och aldrig tänkt på sorgliga saker. Jag kände mig levande. Det känns skönt att veta att jag inte är dead inside, att jag, som jag känner mig själv, fortfarande finns inuti och att jag kan locka fram det, bara att det tar lite tid. Jag fick höra från folk på båten att jag var rolig, glad och social. Det var det finaste de kunde säga till mig för jag har inte känt mig så på nästan ett år för att jag gråtit så mycket. 

Jag har dykt med hajar också, vilket förstås har gjort livet bättre. Hade en vacker haj bara några meter ifrån mig. Blodet rusade och jag sken av lycka efteråt.