framme i Drake bay bland hästar och papegojor

Det blev en lång, och dyr, resa ner till denna lilla kustslinga. Vi är fortfarande på Stilla havssidan men snäppet närmre Panama, ganska isolerat och långt ifrån den vanliga backpackerrutten. 
 
På grund av missförståndet i Santa Teresa igår blev vi kvar där ända till eftermiddagen innan en ny buss kom skumpandes på grusvägen. I sällskap med en långhårig nyzeeländare som reste med både dyr kamerautrustning och surfbräda spenderade vi resten av dagen och kvällen med att ta oss upp till San José, Costa ricas huvudstad. Vi hade kul på färjan. Tittade på solnedgången medan jag fick höra historier om killens många resor till Sverige i jobbet som fotograf, och hans motvilliga försök till att äta den inlagda sill som hans mycket välmenande vänner bjudit honom på i ett försök att introducera honom i den svenska kulturen. 
 
Vi kom inte fram till San José förrän sent på kvällen. Jag avskyr att anlända i städer när det är mörkt. Allt är så mycket otrevligare då. Få städer är charmiga när allt man ser är män som glider runt i mörkret och stirrar på en, affärerna är stängda och låsta med sina plåtgardiner och sopor kantar trottoarkanten i väntan på morgonhämtningen. Vi hade inte bokat något i förväg men tog oss in till Golden Frog Hostel och till vår lättnad hade de sängar lediga. I väntan på att passkopior och betalning skulle komma i ordning (herregud, vad långsam killen bakom disken var) började en gammal amerikansk gubbe med laptopen i knät prata med oss. Det var ganska mycket en envägskommunikation för han ställde frågor utan att vänta på svar och pratade istället om sig själv. Lite halvtokig var han nog. Han reste med en metalldetektor och letade guld i Costa rica i hopp om att finna stora rikedomar, för då skulle han nämligen köpa land och bygga ett hostel. Fyra dollar per natt skulle det kosta att sova i hans bambuhyddor, det skulle finnas möjlighet att mjölka kon och ta ägg från hönsen till frukost, och från sovrumsfönstret skulle det bli en linbana ner till poolen. Och just det, han höll på och mejla "shipping companies" (vet inte vilka) i Sverige och Danmark med en önskan om att få hjälp att bli finansierad till sitt drömprojekt. Tydligen var hans förfäder skandinaver och mycket rika, de jobbade med båtar och herrn i fråga undrade mycket var alla rikedomar tagit vägen. Phuu. Allt detta fick vi veta medan vi väntade på växel från killen i receptionen. Tänk att det faktiskt finns människor som pratar mer än mig... ;) 
 
Det blev inte mycket sömn i San José. Vi var i säng halv elva och klockan ringde fyra. Kvart i fem satt vi och frös på en mörk och nästan folktom bussterminal i väntan på en stor limegrön buss. Jag tänker inte berätta om denna resa i detalj men efter buss, taxi och en båt kom vi så fram i Drake bay. Här flyttade vi in på ett hostel som heter Martinas place. Martina är en glad tyska som bott här i sju år och hon inklusive alla som jobbar här är urgulliga! Det är lugnt och tyst och i träden sitter riktiga Pippi Långstrump-papegojor med knallröd fjäderdräkt. Cissi och jag leker just nu gissningsleken om vem den nya gästen i vårt dorm är (någon flyttade in medan vi var och handlade men personen är inte här just nu, endast grejerna). Små skor, storlek trettiosju, men väldigt manlig ryggsäck. Stor necessär som endast tjejer brukar ha, men väldigt okvinnliga kläder som hänger på tork. Typiska killshorts. Hehe, nä, vi har inte alls snokat... Min slutgiltiga gissning är en tysk, hurtig vandringstjej. Jag återkommer med besked. 
 
Vi var och bokade våra dyk också! Imorgon dyker vi tre dyk på Isla del Cano. Jag vill inte bli för exalterad men killen i dykshopen sa att de tidigare idag snorklade med valar! Ujujuj. Och på stranden går det hästar helt fritt och slickar i sig salt i strandkanten. Jag gillar det här stället! Puss på er. 
 

 
 
1 Elin:

skriven

Jag vill också se alla vilda hästar på stranden!

Svar: Ah det är så himla fint! Skönt liv, verkar det som :)
Emilie

Kommentera här: