it's better to feel pain, than nothing at all

Jag skriver inte här mer för att jag inte vet vad jag skriva. Jag har fyllt nästan sexton sidor i Word som jag har sparat på min dator. Sidor där jag skrivit ner mina minnen, drömmar och saknad. Det är alldeles för personligt för att sätta ut på internet och även om jag gillat att skriva här vet jag inte längre vad jag ska dela med mig av. Min vardag? Vad jag gör på mitt jobb? När jag kokar spaghetti om kvällarna och tittar ut på novembermörkret? Nä, detta har ju varit min reseblogg. Min plats att dela med mig av mitt liv där borta. Om dykningen, marknader i Indien och barfotanätter. Nu finns inte något av detta i mitt liv längre och därför blir det tyst. Det jag skriver i Word är mer en panikartad akt att försöka spara varenda litet minne innan det försvinner ifrån mig. 

Jag har varit hemma i Sverige nu i mer än åtta månader. Det är nio månader och tre dagar sedan jag lämnade Koh Tao. När jag lämnade Koh Tao grät jag så jag skakade medan jag kramade mina vänner så hårt att det gjorde ont. Jag var helt förtvivlad, men jag valde självmant att lämna för att det var dags att gå vidare, att lämna Thailand bakom mig, och jag trodde ju att det snart skulle bli ett nytt äventyr bakom hörnet. När jag satt på båten med Ollie och jag såg konturen av ön försvinna allt medan vi kom längre bort fortsatte tårarna att rinna men jag tröstade mig med att det faktiskt sker att man träffar sina vänner igen, bara på en annan plats i en annan tid, och jag skulle ju faktiskt vidare i livet och känna mig hemma någon annanstans. Så blev det inte. 

Nio månader och tre dagar senare är jag hemma i Sverige, fortfarande. Jag har ingen pojkvän, jag har inga pengar, och mitt liv lunkar på i den gråaste vardagen. Höstrusk i november med försenade bussar, smaklös mat och dagar som aldrig överraskar. Det går inte en dag utan att jag tänker på Koh Tao. På doften om morgonen, när det regnat under natten och vägarna just hade börjat torka när jag backade ut moppen från skjulet. På hur båtmotorn skramlade på den minsta båten, hur vinden kändes mot ansiktet när vi satt lutade på soldäcket efter ett par bra dyk och var på väg tillbaka till piren. Tams leende när jag för sjuttioelfte gången beställde fried rice vegetable trots att jag hatade det men det var det enda jag hade råd med, hur solljuset silar ner mot havsbottnen och reflekteras på korallerna. Hur Amie välkomnade mig hem efter en lång dag och vi åt take away på golvet vid hennes säng. På att aldrig vara ensam. Aldrig sova ensam. Aldrig äta ensam. Att ha någon att vakna med om morgonen. Att vara så kär att allting i kroppen känns mjukt och varmt. 

Och jag blir livrädd när jag märker att minnena bleknar. Jag griper efter halmstrån, känner ett behov av att bevara varenda liten detalj. Jag vet inte vad det beror på, men ju mer tid jag spenderar hemma och ju mer jag glömmer av Koh Tao, desto sorgsnare känner jag mig. Jag vill inte att det livet ska slippa ifrån mig, Jag vill inte att det ska vara mitt förflutna, jag vill att det ska vara min verklighet. Men sakta men säkert glömmer jag... Som med allting i livet kan ingenting bevaras för alltid. Men jag känner en stor sorg när jag inte längre kan minnas exakt vilka eleverna var som står nedskrivna i mitt anteckningsblock. Jag tittar på namnen men kan inte få fram ett ansikte. Jag minns inte vilken divemaster som var den första att assistera mig på en kurs. Jag minns inte vad jag såg på mitt första nattdyk med killen från New Way när jag var så rädd att jag skulle simma vilse. Jag minns inte vad vår Sandwich Lady hette, fast hon sa det till mig innan jag skulle lämna ön. Och jag är rädd att allting så småningom kommer att försvinna. 

Jag tänker jämt på tiden som varit. Jag kan laga mat och tänka, precis det här brukade vi laga med Jen och Peloto uppe i stora huset. Jag jämför mitt liv nu med livet då. I juni i år tänkte jag på årsdagen av min instruktörsexamen, att just den kvällen firade vi långt in på småtimmarna på Fizz. I juli jämförde jag mina eftermiddagar på Hemköp med mina eftermiddagar för precis ett år sedan, då jag satt på kontoret och tittade ut över vattnet och vi googlade konstiga kinesiska ord, jag, Yaz och Amie. I augusti, när jag var på kräftskiva hos några kollegor, tänkte jag att jag hellre hade spolat tillbaka tiden och suttit på klipporna i Shark bay efter att ha snorklat med revhajar och sköldpaddor. Och i september, när jag stod och hånglade med en kille jag inte var kär i på en gata i Stockholm, tänkte jag att för precis ett år sedan, då firade jag min pojkväns födelsedag på stranden vid Karma bar, och hade någon sagt till mig då var och med vem jag skulle befinna mig om tolv månader hade jag aldrig trott på det. För då, i september samma tid förra året, då tänkte jag aldrig på att det livet skulle ta slut en dag. 

Jag har insett att jag gärna drömmer om det förflutna, att jag fastnar i det, att jag inte uppskattar nuet när jag är mitt inne i det. Att jag blir sådär "det var bättre förr". När jag lämnade Indien var jag sentimental jättelänge efteråt. Kunde aldrig sluta tänka på det, drömma om det. Fast jag vet att jag hade många tuffa dagar där, då vi var både hungriga och ledsna och rädda. Men det minns jag aldrig efteråt. Efteråt minns jag bara det rosenskimrande och ljuvliga. Någonstans inom mig vet jag att jag lämnade Koh Tao för att jag visste att det var dags, att det inte fanns något mer där för mig, oss, att hämta. Men nu, när jag längtar tillbaka, är det som att jag har förträngt hur jobbigt det var i monsuntider när jag bara frös och var kall jämt, hur trött jag var på thaimaten, att aldrig få ett ordentligt visum, att inte ha en riktig spoltoa och att jag kunde bli tokig på stämningen i kontoret där jag dessutom jobbade gratis. Inget av det spelar längre någon roll, för allt det där var bättre än det jag har här, där jag befinner mig nu. Så känner jag åtminstone på mina mindre bra dagar.

Och jag vet att jag aldrig kan återvända. För nio månader och tre dagar där är ett helt liv. Tiden går mycket snabbare där än här. När jag skulle åka hem till Sverige efter att ha varit i Australien frågade jag min vän Elin "vad har hänt hemma?" och hon svarade "ptjaaa, inte mycket, men det har kommit en ny ketchup med peppar i". Vi skrattade mycket åt detta, och ja, visst var det lite av ett skämt, men någonstans stämmer det ju. Alltid när jag återvänt till Sverige efter att ha varit borta är det alltid välbekant och tryggt här. Visst separerar folk från förhållanden och någon kanske byter jobb eller flyttar, men i det stora hela är det samma lika. Där borta är det helt annorlunda. Skulle jag återvända idag skulle jag nästan inte känna någon längre. Alla mina närmsta vänner har lämnat ön - åkt hem eller rest vidare i världen. Restauranger och barer vi alltid var på har stängt igen eller bytt namn. Mina grannar och kollegor finns inte kvar. Om jag åkte tillbaka skulle det vara till ett nytt, obekant Koh Tao. Därför vet jag att jag inte kommer att återvända. Mitt Koh Tao kommer alltid bara vara ett minne, något som jag får spara inom mig, det tillhör det förflutna. 

Mitt problem är egentligen inte att jag vill tillbaka till det livet jag hade där, dels för att jag vet att det är omöjligt och man ska inte drömma efter det som är ouppnåeligt, och dels för att Koh Tao inte längre har det jag söker efter. Men, jag vill vara lycklig. Jag saknar den person jag var när jag var där, när jag jobbade med dykningen, när jag var någon som andra såg upp till, jag saknar den jag var när jag var med den jag trodde var mannen i mitt liv. Jag var sprudlande, påhittig, glad och spontan. Den jag är idag är inte samma. Så mycket har hänt under dessa månader hemma att jag inte känner igen mig själv. Jag lunkar på i min vardag och tänker, är detta allt? Är det såhär livet ska se ut? Ska man verkligen sova ensam jämt, frysa i blåsten på busshållplatsen, koka makaroner till en enda person och titta på serier halva natten? Spela musik i duschen bara för att man inte klarar av tystnaden? Lämna lamporna tända när man sover? 

Jag vet att mina närmsta vänner från Thailand, de som också lämnat Koh Tao, ser tiden där som ett fint minne, något som de är glada att de haft men som de inte tänker så mycket på, för de har gått vidare och lever nu på andra soliga platser, ett annat liv fast nästan samma. Jag tror att det är nästan bara jag som fastnat i den här hålan och inte kan ta mig ut, för att mitt nuet inte slår det som är dåtid. Jag är rädd för den dagen som blir min årsdag av tid jag spenderat hemma i Sverige. När jag inte längre kan tänka "för ett år sedan var jag på Koh Tao", utan det bara blir "för ett år sedan var jag hemma i Sverige, inget annat". 

Så varför sticker jag inte bara om allt nu suger så hårt, kanske ni tänker? Ja, den frågan har jag ställt mig många gånger. Jag har äntligen ett fast jobb, som jag vet ger mig en stadig inkomst. Jag har en egen lägenhet att bo i, som jag inte är beredd att ge upp ännu. Jag slåss med tankar om att jag ena dagen bara ska släppa allt och göra det som gör mig lyckligast, och den andra dagen invaderas mina drömmar av normer och regler som säger att jag borde plugga, slå mig ner, börja pensionsspara. Denna invasion var det som gjorde att jag flyttade hem, det som kostade mig mitt förhållande. Man kan ju inte leva på en strand hela livet och bara flänga omkring utan att veta hur morgondagen ser ut, så tänkte jag. Men kan man verkligen inte det? Jag vet inte. Jag känner mig utmattad. Trött. Vågar jag verkligen släppa allting här hemma igen för att ge mig ut, bort, iväg? Jag tror inte det. Ju längre tid jag stannar hemma, desto mer fast blir jag. Det är som seg lera som jag bara sjunker djupare ner i. 

Värst av allt är att jag tänker att tänk om jag ångrar allting sedan, senare i livet. Tänk om de val jag gör nu, som jag tror är bäst att göra nu, visar sig vara helt fel? 

Medan jag funderar på allt detta skriver jag om kvällarna. Varenda liten detalj jag kan minnas skriver jag ner, sparar som en pärla från ett trasigt halsband och lägger i en liten ask inom mig. Jag vill inte att någonting ska försvinna. 

Kommentera här: