om vitsippor och kärlek

Jag lever. Längtar efter våren, har fått ett nytt jobb och sträcker ut armarna i min tomma säng i hopp om att min karl ska vara på andra sidan men det är han aldrig. Jag vet inte vad som sker eller när någonting kommer att förändras. Just nu försöker jag uppfostra vår bångstyriga yngling till hund och jag hoppas att jag kan se vitsipporna i backen snart. Igår kände jag doften av blåbärssoppa i affären och tänkte på gammelmormor. Vi får se om det kommer lite mer bilder och text när de första försiktiga solstrålarna vågar sig fram för att stanna länge. Hoppas ni har det fint allihop, jag ser att ni fortfarande är här. Det är svårt att vara kreativ på bloggen när man är lika svängig i humöret och känslolivet som man var som förvirrad fjortonåring. Det är sämst att vara kär i någon som man inte får vara med varje dag. Inte ens få vara i samma land. Vi båda ville lämna Koh Tao men att komma hem till Sverige och tro att allting ska vara som innan går inte. Livet på ön har förändrat mig och jag känner mig så himla ensam och vilsen just nu. 
1 pappa:

skriven

Se för faan till att han kommit hit

Kommentera här: