jag vill inte glömma hur det kändes, men jag orkar inte minnas allt som hände

Här är lite bilder från den senaste veckan, vad vi pysslat med den sista tiden och så. 
 
 
Vi har varit på Zest ganska mycket, nu när vi varit lediga sista veckan och inte jobbat. Ollie har gosat med katter, jag har ätit eggs benedict och Amie och Mark har suttit med sina laptops och bokat biljetter till Hongkong. Ibland kom Rob förbi och sa hej, Neal tog en kaffe med oss, kusin Malin och Anna åt lunch. Timmarna går långsamt när man är i caféet och det är skönt att sitta där och koppla av, titta på folk och få gratis kanelbullar om man är där tillräckligt länge. 
 
 
Jag kommer att sakna baristan, Saw. Han vet ju precis vad jag vill äta, är alltid glad och trevlig och önskar en trevlig dag och skickar ner servitörerna till Crystalkontoret för ge oss lite gratismat när de stänger för dagen. 
 
 
 
På kvällarna har vi suttit på takterassen som vanligt och lyssnat på kvällsljuden. Brian har pluggat inför sin IDC, Luke har firat att han fått heltidsjobb i DM-teamet på Crystal, jag har fotograferat och Agathe har legat i hängmattan. Alex har ett pysselprojekt på gång, hon håller på och virkar en sådan där krukhängare ni vet. Agathe har hjälpt henne lite. Bra att hon har något att göra, nu när hon inte kan dyka med sin brutna fot... 
 
 
Vi har myst med Biscuit också. Jag ångrar lite att jag inte tagit mer bilder på våra fina hundar. Biscuits rynkiga bekymrade ansiktsuttryck är ju något av det gulligaste jag sett men jag har aldrig lyckats fånga det på bild. Happy har inte fastnat på bild alls, förutom i telefonen och det suger ju. 
 
 
 
 
Lilla Chubs! Världens tjockaste beagle. Som en illaluktande dregglande korv. Men åh vad hon är härlig. Hon ägs av en thailändare som jobbar på Crystal och vi vet inte hennes riktiga namn men vi kallar henne Chubs och det passar henne fint. Hon blir så himla glad varje gång man kommer på morgonen. 
 
 
Jag och Amie har suttit utanför våra rum och tittat på utsikten också. Druckit te och pratat om livet.
 
 
Tyckte inte alls om Mae Haad först när jag flyttade hit från Sairee, men nu tycker jag att denna lilla by är hur bra som helst. 
 
 
Amie är ju elektriker egentligen, hemma i England. Det är kul att sitta och titta på eldragningarna här och se henne sucka och förfasa sig. Hon berättade att det första hon kollade när hon flyttade in i rummet i Chamaiporn house var elkontakterna och duschen... 
 
 
Vi har haft strandhäng på kvällarna och suttit i sanden och tittat på solnedgången. Det är otroligt vilken boost mitt sociala liv har fått den här sista veckan när jag inte jobbat. Ingen stress att gå hem tidigt och lägga sig för att man måste upp igen klockan 06.00, inga elever att ta hand om och passa, inga väskor att packa på morgonen, inget kontor att vara fastklistrad vid i flera timmar. Jag och Ollie har varit uppe sent, spenderat pengar på drinkar, gått ut och dansat, sovit en timme längre om morgonen och knytit ännu starkare band till vännerna. 
 
 
Vi hade finmiddag också, på Barracuda. Åååååhhhhh vad jag älskar detta ställe. Kusin Malin och Anna bjöd mig på middagen där som tack för att jag lärt dem att dyka. Amie, Shannon och Ollie var också med och åt. 
 
 
Amie och Shannon. 
 
 
Förutom att Amie blev förgiftad av dålig seafood tror jag att alla njöt av sin mat... Ollie åt bangers & mash, Anna åt fisk med räkor, Malin teriyakilax, Shannon och jag tog barracudafilén med parma och feta. Och just det, vi hade till och med förrätt, jag åt toast skagen! 
 
 
Det var världsbäst att ha open water kursen med Malin och Anna. Toppen att det bara var tre av oss och vi kunde göra allting i vår egen takt, ha långa dyk och sedan sitta på terassen hemma och göra sista provet. Eftersom att jag jobbade helt gratis kunde de betala lite mindre för kursen och jag behövde inte sitta kvar i kontoret om kvällarna och göra mina gratistimmar där... Dykningen visade mig verkligen sin bästa sida sista veckan. Som ett avsked kanske, eller ett försök att få mig att stanna. Sikten var minst tio meter alla dagar och jag njöt verkligen av alla mina dyk, det enda som fattades var väl den där sista valhajen kanske... Jag, Amie och Ollie gjorde de allra sista två dyken i Chumphon och på vraket. Jag kommer sakna Chumphon. Men bara tills jag sett något nytt kanske, tills jag sett hur mycket bättre ställen än Koh tao det finns. 
 
Det var allt jag hade att visa för nu iallafall. Fotograferade lite allra sista kvällen på ön också, när vi hade avskedsmiddag på Famoso. Malin och Anna har ju våra dykbilder så jag ska se om jag får tag på dem. Men ni vet ju hur det blir, jag säger att jag ska skriva något senare men så blir det inte så. Speciellt inte nu när jag är i Frankrike om en och en halv dag och har massa äventyr på gång där... 

De finaste minnena och ögonblicken sparar jag för mig själv. De går inte att beskriva i text. Jag älskar er, och saknar er alla där på ön. Hoppas att vi ses igen. 
 
 
 
 
 
 
 
 
1 Anonym:

skriven

Gud så sorgligt att du måste säga hejdå till alla! Saknar koh tao lite oxå men vilket underbart 1 år du haft där! :)

Svar: Ja, det var verkligen hemskt. Men jag kan alltid hoppas att jag ser dem igen någonstans i världen eftersom att dykindustrin trots allt är ganska liten!
Emilie

Kommentera här: