det var min syster som såg den

Så vi gjorde Deep spec. Tog oss hela vägen ner till trettionio meter så långt ifrån Chumphon pinnacle att det blir alldeles murkigt och grumligt och sanden är mer som lera än fast finkornig. Jag blev djupberusad som vanligt och tappade känseln i kinderna, tungan, fingrarna. Cecilia var sitt normala jag men var sexton sekunder långsammare på sitt narcosistest än vad hon varit på båten. Vi hade ont om bottentid och skyndade oss tillbaka till det grundare vattnet. Simmade långsamt uppåt och började söka efter bojlinan. Var tvungen att hitta båten för att avsluta dyket med att andas från droptanken enligt kursens regler. Vi var nog på åtta meter ungefär. Helst plötsligt slog Cecilia mig på armen och såg helt galen, pekade ut i det blå och min hjärtrytm ökade på en gång - EN VALHAJ! Graciöst, lugnt och stilla kom den simmande med en hel drös fisk efter sig. Lata remoras som inte orkar simma själva och föredrar att suga sig fast i skinnet på andra, och massa små bebiscobias som söker trygghet i ett större sällskap. Vi släppte alla tankar på att hitta bojlinan och simmade till valhajen. Hur långsamt de än simmar är de ursvåra att hinna ifatt. Vi simmade som dårar, kippade efter andan och det snurrade i hela huvudet. Vi var nära. Men två vift med fenan från valhajen och den var genast flera meter framför oss igen. Jag trodde att jag skulle svimma. Att dyka djupt och sedan göra ansträngande aktivitet medan kroppen fortfarande kämpar med trycket är inte bra. Vi fick avbryta hur gärna vi än ville krama och kyssa den. Vi fick några minuter med den men det går inte att följa den hela dagen. Vi avbröt dyket men tjoade på ytan och skrattade och log och bubblet i magen visste inga gränser. Tänk att de bara dyker upp sådär. När man minst anar det. Oceanens skönhet. Stora, vackra, snälla. Allt handlar om rätt tid och rätt plats. Och hur gärna jag än skulle vilja vet var de befinner sig och var man kan hitta dem är ju överraskningens ögonblick när de bara kommer helt fantastisk. 
 
 
Från Ayas video. 
1 pappa:

skriven

Fy va HÄFTIGT!!
Fast hade den kommit när vi dök i våras så hade vi ju inte sett den pga alla jävla miljardes koraller som förökade sig just då.
Ja jag är sur och bitter för att det var så dålig sikt, kan inte hjälpa det....
Snart NEW YORK....

Svar: VET! Valhajar är så satans jävla vackra att det inte är klokt!
Emilie

2 pappa:

skriven

Alltså jag förstår inte varför du får så dåligt med kommentarer...
Inte ens en valhaj kan få dina läsare att kommentera
Det är dags att byta blogg eller bara köra på Facebooks meddelanden där vi närmast sörjande har kontakt
Vore synd att missa alla bildr iofs
Kram...

Svar: Vet inte heller! Ändå har denna veckan haft i snitt tjugo besökare mer per dag fast jag inte ens har skrivit något. Haha, tror knappast att byta blogg hjälper. Ska försöka använda min kamera lite mer och tillföra mer bilder till bloggen dock, det är ju roligare att läsa då.
Emilie

Kommentera här: