oh the bitter winds are coming in, and I'm already missing the summer

21 september

Jag har både syster och Ullis här på Koh Tao nu, men ändå längtar jag hem. Det spelar ingen roll att familj och vänner kommer hit, vissa dagar längtar jag hem så mycket att jag inte kan tänka på något annat än min hunds mjuka öron, hemmabakt bröd och mamma som frågar "vill du ha te?". Jag tror att min hemlängtan blir starkare när jag inte har något att göra, som nu. Åter igen är det snålt med kunder på Crystal och jag har varit ledig i sex dagar. Regnet har kommit tillbaka och vinden ruskar om en i håret och gör att palmträden ser ut som sorgsna smala tandpetare. Det smattrar på rutan om nätterna och myggen lever loppan, så gör även de flygande kräken som virvlar in i köket och begår självmord i gaslågan och tappar sina vingar överallt. 
 
Jag blev glad när Ullis kom. Ullis är en av de bästa krampersonerna jag vet. Hon ger rejäla, kärleksfulla kramar, sådär så att man känner att revbenen knakar lite när man blir omfamnad. Det gillar jag. Hon ler så att ögonen glittrar och vi har alltid så mycket att prata om. Nu de senaste dagarna har det blivit mycket nostalgiprat också, om Indien och sådär. När man har rest Indien tillsammans med någon så blir man som blodsbröder, för det man upplever där går aldrig att dela med någon annan än just den personen man var där med. 
 
Vi har dykt ihop, och jag har fått se min allra första livs levande humphead parrotfish i Laem Thien. De är så sällsynta på Koh Tao att de lika gärna kunde vara spöken, men vips så simmade den där framför oss och jag blev så exalterad att jag flaxade vilt med armarna. Jag tycker att om att jag fortfarande kan bli överaskad eller se coola saker här trots hundratals dyk på Koh Tao. Det har varit en bra tid nu med sjöhästar, valhaj och nu denna. 
 
Igår var det snorkeltest på Crystal och det var väldigt roligt faktiskt. Det var bra drag i Crystalbaren och vädret höll sig stadigt. Jag hade jättekul. Hela gänget åkte vidare till Maya bar och jag följde med för ovanlighetens skull. Jag går sällan ut eftersom att jag inte har råd att dricka alkohol samt jobbar mycket vanligtvis men jag är glad att jag följde med igår fast jag tvekade först. Ullis och Cecilia var med också såklart. Det är ju faktiskt ganska perfekt att gå ut utomlands egentligen, och så himla mycket roligare än i Sverige. Alla är barfota, man kan dansa på stranden under stjärnorna, inga långa krogköer eller klassystem eller dyra inträden, och man är aldrig kall. Någon skickar upp en ljuslykta i natthimlen och man hör syrsorna sjunga om man avlägsnar sig lite från musiken. Hela Maya var fullt med folk från Crystal, jag tror inte att det var någon utomstående där, helt perfekt. Hade en jättefin kväll. 
 
Idag har vi bara degat och tittat på film. Imorgon är det dags att åka till Chumphon för lite fundives, ifall vädret tillåter. En till valhaj? Nä, sådan tur har nog ingen. 
 
 
 

mer av vår valhaj

 
 
 
 
 
Mer bilder från Aya från hennes video av valhajen i Chumphon. 
 
De är så vackra att det gör ont i magen. Och i hjärtat. För hur sorgesamt är det inte att dessa vackra varelser fiskas upp från havet, antingen för mat, för fenorna eller för okunskap då människor tror att de är "havets monster"? Det är dags att vi utbildas om hajar. Hajar är fantastiska. Så otroligt fina, förtrollande, mystiska. De har all rätt att bo på den här planeten, precis som vi. 

det var min syster som såg den

Så vi gjorde Deep spec. Tog oss hela vägen ner till trettionio meter så långt ifrån Chumphon pinnacle att det blir alldeles murkigt och grumligt och sanden är mer som lera än fast finkornig. Jag blev djupberusad som vanligt och tappade känseln i kinderna, tungan, fingrarna. Cecilia var sitt normala jag men var sexton sekunder långsammare på sitt narcosistest än vad hon varit på båten. Vi hade ont om bottentid och skyndade oss tillbaka till det grundare vattnet. Simmade långsamt uppåt och började söka efter bojlinan. Var tvungen att hitta båten för att avsluta dyket med att andas från droptanken enligt kursens regler. Vi var nog på åtta meter ungefär. Helst plötsligt slog Cecilia mig på armen och såg helt galen, pekade ut i det blå och min hjärtrytm ökade på en gång - EN VALHAJ! Graciöst, lugnt och stilla kom den simmande med en hel drös fisk efter sig. Lata remoras som inte orkar simma själva och föredrar att suga sig fast i skinnet på andra, och massa små bebiscobias som söker trygghet i ett större sällskap. Vi släppte alla tankar på att hitta bojlinan och simmade till valhajen. Hur långsamt de än simmar är de ursvåra att hinna ifatt. Vi simmade som dårar, kippade efter andan och det snurrade i hela huvudet. Vi var nära. Men två vift med fenan från valhajen och den var genast flera meter framför oss igen. Jag trodde att jag skulle svimma. Att dyka djupt och sedan göra ansträngande aktivitet medan kroppen fortfarande kämpar med trycket är inte bra. Vi fick avbryta hur gärna vi än ville krama och kyssa den. Vi fick några minuter med den men det går inte att följa den hela dagen. Vi avbröt dyket men tjoade på ytan och skrattade och log och bubblet i magen visste inga gränser. Tänk att de bara dyker upp sådär. När man minst anar det. Oceanens skönhet. Stora, vackra, snälla. Allt handlar om rätt tid och rätt plats. Och hur gärna jag än skulle vilja vet var de befinner sig och var man kan hitta dem är ju överraskningens ögonblick när de bara kommer helt fantastisk. 
 
 
Från Ayas video.