att komma hem där någon fattas

Tio dagar kvar. Sedan är jag i Sverige. Jag längtar, jag känner mig pirrig i magen, förväntansfull, tjock i halsen. Mer än ett år hemifrån. Och nu har jag bara en månad så jag måste se till att jag gör det bästa av det. Jag vill krama alla som betyder något för mig, klä på mig stickade tröjor och halsdukar, andas den friska luften, dricka glögg, baka lussebullar, burra in ansiktet i min hunds våfflade päls, rysa till luciasången i kyrkan, se gamla kollegor, höra snön knarra under skorna. Jag har varit alldeles nostalgisk i flera veckor nu, tänkt på barndomsminnen och midsommaraftnar och tittat på Bröderna Lejonhjärta på youtube. Jag älskar att resa, älskar att dyka, älskar äventyret här - men åh vad jag älskar Sverige också. För allt som är där hemma. 
 
 
Men någon kommer att fattas. Saknas. Och det är älskade Happi. Jag kommer att komma in där i hallen med väskan och frusna fötter och glatt ropa hej men de enda som kommer för att säga hej tillbaka blir mamma och Tuva. Ingen stor lufsig kastanjebrun hund med gråsprängda ögon och ett varglikt ylande kommer att välkomna mig. Och det känns underligt och tomt. Tänk vad mycket en hund betyder för en ändå. Hon har ju varit i mitt liv sedan jag hade glugg mellan framtänderna, lila jeans och var tio år. Ja, fy, det blir det enda sorgliga med att komma hem. Att det kommer att bli verklighet att Happi inte finns längre.
 
 
1 Syster:

skriven

Då kommer du få träffa nya hunden oxå! :) mamma sa att de skulle hälsa på henne, 6 veckor gammal :)

Svar: Jaa det är ju roligt förstås, det ser jag fram emot. Underligt det kommer att vara dock med en hund man inte känner! Och dessutom börja om från ruta ett med träning och uppfostran.... Men, valpar är ju urmysiga förstås!
Emilie

Kommentera här: