fem dagar kvar

30 november 

Jag vet att jag är skittråkig just nu. Men sedan mina två hektiska veckor tog slut har det varit heldött på ön. Åskstormar, regn, regn, regn och så mörka moln som täcker hela himlen att det aldrig blir riktigt ljust om dagarna. Jag har varit ledig dag efter dag och bara ugglat inomhus och tittat på serier. Bryr mig inte ett dugg om att göra något annat för jag längtar hem och är trött på att vara här. På tisdag lämnar jag ön, kommer till Bangkok vid midnatt mellan tisdag och onsdag. Flyget lyfter hem på torsdag. Snart!! 
 
Kommer sakna Ollie förstås, och dykningen då den är bra. Sand mellan tårna, solnedgång över havet. Men satan vad skönt det ska bli att komma hem alltså. Och jag är ju tillbaka igen den tredje januari - högsäsong, bra dykning, bra pengar, svenskar, solsken, nya krafter. 
 
 

adjö till Amie, hej till solen

26 november 

I förrgår var jag ledig efter två veckors hårt jobb och det var så himla skönt. Jag låg i sängen och tittade på serier och TEDtalks på youtube nästan hela dagen. Det regnade som vanligt så jag behövde inte ha dåligt samvete för det. På kvällen åkte vi till Shalimar för att äta indiskt med Amie, Luke, Agathe och Tarik. Amie åker hem till England i två veckor så det var ett litet miniadjö. Eftersom att jag åker innan hon är tillbaka kommer vi inte ses förrän januari! Är väldigt glad att hon inte är en av dem som åker för alltid åtminstone. 
 
Igår hade jag en liten polsk tjej som gjorde en DSD. Hennes pojkvän som är certifierad dykare hängde med oss också. Hon var hemskt rädd och det kan jag förstå nu när vattnet är så grönt och murkigt att man knappt ser varandra. Hon höll min hand på båda dyken och visst var hon väl nervös hela dagen igenom men hon uppskattade verkligen vad vi såg. Vi var ganska tursamma och såg en baby sweetlips som bara var tre centimeter stor, en muräna ute på jakt med ett gäng groupers, stim med barracudor osv. Och, det var sol precis hela dagen! Inte en droppe föll. Så det var väldigt lyckat förstås. Enda tråkiga är att jag fick uselt betalt för en hel dags jobb när jag bara hade en kund. 
 
Idag är jag ledig igen. Dags att ta tag i att skriva klart CV och lämna in moppen för byte av batteri, den går inte att starta alls längre... 
 
 
Solen var så efterlängtad på båten igår. 

att komma hem där någon fattas

Tio dagar kvar. Sedan är jag i Sverige. Jag längtar, jag känner mig pirrig i magen, förväntansfull, tjock i halsen. Mer än ett år hemifrån. Och nu har jag bara en månad så jag måste se till att jag gör det bästa av det. Jag vill krama alla som betyder något för mig, klä på mig stickade tröjor och halsdukar, andas den friska luften, dricka glögg, baka lussebullar, burra in ansiktet i min hunds våfflade päls, rysa till luciasången i kyrkan, se gamla kollegor, höra snön knarra under skorna. Jag har varit alldeles nostalgisk i flera veckor nu, tänkt på barndomsminnen och midsommaraftnar och tittat på Bröderna Lejonhjärta på youtube. Jag älskar att resa, älskar att dyka, älskar äventyret här - men åh vad jag älskar Sverige också. För allt som är där hemma. 
 
 
Men någon kommer att fattas. Saknas. Och det är älskade Happi. Jag kommer att komma in där i hallen med väskan och frusna fötter och glatt ropa hej men de enda som kommer för att säga hej tillbaka blir mamma och Tuva. Ingen stor lufsig kastanjebrun hund med gråsprängda ögon och ett varglikt ylande kommer att välkomna mig. Och det känns underligt och tomt. Tänk vad mycket en hund betyder för en ändå. Hon har ju varit i mitt liv sedan jag hade glugg mellan framtänderna, lila jeans och var tio år. Ja, fy, det blir det enda sorgliga med att komma hem. Att det kommer att bli verklighet att Happi inte finns längre.