It's expanding ever outward but one day it will cause the stars to go the other way

29 mars

De later mig inte jobba annu sa jag nojesdyker varenda dag, och aven om det ar stressande och trakigt att inte tjana nagra pengar for tillfallet ar det faktiskt valdigt skont att bara dyka for nojes skull utan krav. Jag har haft nagra riktigt fina dagar da jag har dykt pa morgonen med mina vanner och sedan har jag spenderat eftermiddagarna vid swimming poolen i solen, druckit fruktshakes i skuggan, tittat pa The Big Bang Theory med Jo och Tom, atit frascha sallader pa Zest med mycket fetaost, pratat om instruktorsutbildningen, somnat sittandes pa en trabank och funderat pa allvarliga saker i livet med basta personerna som till exempel dykplatser vi maste se innan vi dor och hur man vet att det ar dags att aka hem, och vart ar egentligen hemma? 

Tva sorgliga saker har hant. Nummer ett ar att jag inte ska folja med Fluffy och Suki till Malaysia. For tillfallet ar Sipadan stangt pa grund av konflikten med Filippinerna och bombningarna som skett sa ingen kan aka dit och dyka, sa darfor andrades dykplanerna till Perhentian islands vilket ar ett fantastiskt stalle men inte lika awesome som Sipadan och da sparar jag hellre pengarna till annat. Jag har inte riktigt rad att lyxa till det nu hur mycket jag an vill. Nummer tva ar att idag kom det en nyfiken valhaj till Southwest och han simmade omkring bland alla dykarna i evigheter men jag och Kim SAG DEN INTE. Vi var de enda tva av cirka trettiofem personer som var nagon helt annanstans. Vi hade ett helt otroligt dyk, det var fantastiskt, kristallklart vatten och otroliga farger och galet mycket fisk - jag onskar att ni hade kunnat vara mitt i barracudastimmet med mig! - och i slutet av dyket berattade en annan dykare for oss att det var en valhaj dar och pekade at hallet och jag och Kim blev helt galna och borjade simma som tokar at hallet hon pekade. Sikten var tjugofem meter och vi sag hur langt som helst, men hur vi an tittade kunde vi inte hitta valhajen och ingen annan dykare omkring verkade exalterad eller jagade nagot, sa vi fattade aldrig var den var. Vi simmade och simmade och glodde och letade bubblor fran andra grupper dykare men till slut bestamde vi oss for att avsluta dyket och vi antog att valhajen var borta. Sa kom vi da upp till ytan... Dar var alla andra med stora leenden och de sjong och tjoade och skrek och hurrade och vi fattade vi var de enda som inte sett den satans fisken. Tydligen var han PRECIS DAR VI VAR!!! HUR KUNDE VI MISSA HONOM? Jag fattar det inte? Det ar sa sorgligt att det sliter hjartat ur kroppen pa mig. Fast jag har dykt med valhaj forut, det ar mer synd om Kim for hon har aldrig i hela sitt liv sett nagon. Vi hatade alla pa baten och ville bara grata ogonen ur oss... Suck. Kim skyllde pa sin karma. Jag skyllde pa min dengue som gjort min syn dalig. Vi altade valhajen hela dagen men kom fram till att vi trots allt hade tva riktigt magiska dyk idag iallafall, trots missen av hajen sa var det sa vackert att det gjorde ont i ogonen. 

Jag dyker med Kim imorgon bitti igen. Hon ar den perfekta buddyn for vi bada gillar att simma langsamt och vi anvander var luft i samma takt sa det ar skont. Trots Crystals regel att det ar max fyrtiofem minuters dyk som galler dok vi i en timme idag eftersom att vi var snabba i vattnet sa fort baten kom till dykplatsen. Jag hade kunnat dyka annu langre. Jag alskar verkligen att gora langa dyk! 

 
Ikvall sager vi hejda till Casey som aker hem till Kanada. Bilden ovan ar fran nar jag deppade pa Frejas hejdamiddag innan hon stack till Australien. Jens och Caroline akte nar jag lag pa sjukhuset med dengue, vi har aven kramat hejda till Antoine, Andrew, Kiwi Emma, Martin, Chris... En hel hog med vanner. Jag orkar inte. Det ar det varsta med att vara en av dem som stannar langst pa on - man maste hela tiden saga hejda till familjemedlemmar. 

om Sipadan, dengue och trettioettgradigt hav

27 mars
 
Jag ar tillbaka! Ja, alltsa, jag kom faktiskt tillbaka till Koh Tao fran sjukhuset for nagra dagar sedan men jag har inte prioriterat att sitta vid datorn alls. Knappt ens Facebook, aven om jag tog mig lite tid igar och skrev till alla vanner och familjen som skrivit sa mycket till mig med bara tystnad till svar. 

For att vara arlig vet jag inte hur det ska ga med den har bloggen, jag blir bara samre och samre pa att skriva och det finns tusen anledningar till det men pa nagot vis kan jag fortfarande inte slappa den och bara stanga igen. Jag alskar ju att skriva! Och precis nar jag tanker att jag ska sluta och lasa igen bloggen med losenord och lata det vara tyst valdigt lange sa skriver nagon av er till mig, ibland helt okanda manniskor, och berattar hur mycket ni tycker om det jag skriver eller att ni har tittat i mitt arkiv eller att ni uppskattar alla bilder. 

Ibland nar jag aker moppe till Crystal och kanner doften av rokig thaifrukost eller rosa blommor tanker jag att det har ska jag beskriva pa bloggen. Eller nar jag tog taget till Chiang mai och nagon skalade en apelsin, och jag blev sa himla chockad av det fantastiska sticket i nasan av fruktens syrliga doft och hur ovanligt det var att kanna detta har i Thailand nar en nyskalad apelsin egentligen hor hemma pa fruktstunden pa forskolan i ett kallt Sverige. Eller nar jag glider runt i ett trettioettgradigt hav och ser havsormar och gula fiskstim som sakta ror sig i det allt det turkosbla. Hjartdunket jag far av att se valhaj, se himlen fyllas av lyktor pa de ljumna thaikvallarna eller hur vackert det ar over de grona bergen precis nar solen lurar over horisonten pa kvallen. Allt detta skulle jag egentligen vilja skriva om varenda dag, jag skulle vilja ladda upp massvis med bilder och dela med mig, beratta sa mycket om mina vanner har att det kanns som att ni kanner dem ocksa. Men det ar sa svart. For om det inte ar denguefeber som slar ut hela mitt immunforsvar ar det jobbet pa Crystal som gor mig sa trott att jag stupar i sang om kvallarna innan jag ens atit en pad thai. Eller sa blir man bortbjuden pa middag i solnedgangen eller att saga hejda till en van som lamnar on for alltid, eller sa maste man forbereda saker infor morgondagen och framfor allt sa kanner man att bloggen och datorn overhuvudtaget ar sa himla trist i jamforelse med alla geckos och snalla gathundar som lurar utanfor dorren. 

Men den storsta anledningen till att jag inte bloggar just nu ar att det ar sa mycket som jag maste reda ut i mitt huvud. Jag maste klura ut om jag ska bli dykinstruktor eller inte. Hur mycket pengar jag har kvar. Jag maste skriva CV att dela ut ifall Crystal inte har mer jobb till mig i framtiden. Jag maste fundera pa om jag ska aka hem till Sverige for att midsommar eller inte, och vad tusan det kommer att kosta. Vi maste flytta fran vart hus och leta efter ett nytt boende md aircon innan sommaren kommer till Thailand. 

Och min dator har gatt sonder. Sa nu har jag inte langre nagon mojlighet att skriva med ett svenskt tangentbord vilket gor mig galen for jag tycker att bloggen ser slarvig ut nar jag inte har alla bokstaver. Jag kan inte redigera eller jobba med mina bilder heller, sa darfor kan jag bara anvanda gamla bilder fran manader tillbaka som jag hittar pa min harddisk. Jag tragglar med Ollies franska dator och det tar mig evigheter att skriva allt som snurrar i huvudet eftersom att M och A sitter pa andra platser an vanligt, man maste halla ner shift nar man vill skriva en punkt och siffrorna fungerar inte. Fragetecken och utropstecken och allting ar flyttat till andra platser och dessutom kampar jag fortfarande med min syn som blivit valdigt dalig efter denguefebern, vilket jag hoppas ska ga over forstas. Just nu ar min syn valdigt flimrig och flackig och jag har svart att fokusera och kanner mig konstant lite yr, lite som att linserna ar valdigt smutsiga och att det ar fel styrka pa dem. Att sitta vid en dator och skriva ar svart. 

Min dator har jag gett till Fluffy med hopp om att han ska kunna ordna upp den at mig. Just nu gar den knappt att starta, den visar mig blue screen hela tiden och den ar enormt langsam, hanger sig eller stanger av sig sjalv nar den kanner for det. 

Apropa Fluffy. Han ar en svensk instruktor pa Crystal som pratar den mysigaste goteborgskan och han ska aka till Sipadan i april och dyka med min kinesiska mentor Suki och hennes svenska van sedan massvis med ar. De aker i slutet pa april och blir bara borta i fem dagar innan de aker tillbaka till Koh Tao. Flyg fran Suratthani till Kuala Lumpur i Malaysia och sedan en resa ut till Borneo dar on Sipadan ligger - en av varldens basta dykplatser. Det kryllar av hajar och skoldpaddor och de fragade om jag ville folja med. Eller, sanningen att saga sa berattade Fluffy att de skulle aka och jag utbrast VAAAA JAG VILL OCKSA DYKA DAR!!!!!!!!!!!!! och Fluffy sa Men folj med da och jag sa JAG MAAAAASTE!! FAAAAR JAG?? Ungefar sa med en ljus skrikig rost, precis sa exalterad blev jag. Sarskilt nar flygbiljetterna kostar tretusen baht tur och retur. Och att Fluffy och Suki ar nagra av mina favoritpersoner har pa on ar ju inte fy skam heller. Jag alskar Suki, hon har varit varldens basta mentor under min utbildning till Divemaster och hon fortsatter att stotta mig hela tiden i mitt jobb och min utveckling. Att hon pytteliten med Asiens kaxigaste attityd gor ju henne oemotstandlig. 

Sa, vad som kanske hander inom den narmsta tiden: 

- Vi flyttar fran vart till hus till nagon annanstans pa on dar vi kan ha aircon. 
- Jag ska fundera pa om jag vill utbilda mig till instruktor i maj.
- Kanske; kanske Sipadan den tjugofeme april om min budget tillater. 
- Jag hoppas att min dator fungerar snart igen, annars maste jag skicka hem den till Sverige. 
- Kanske bokar jag en flygbiljett hem till Sverige for att halsa pa over midsommar. 

Och just det, ni kanske undrar over denguefebern. Jag kan saga som sa att det ar en av de varsta sjukdomarna jag rakat ut for och att jag ar glad att jag hade en reseforsakring eftersom att min rakning slutade pa nagonstans over etthundratrettiotusen baht. Det finns inget vaccin mot denguen, den harjar i hela Thailand och tre personer har dott pa Koh Tao pa grund av sjukdomen inkluderat min van Emma och jag har fatt fragan om jag tanker aka harifran nu nar jag fatt det en gang eftersom att det ar sa farligt att fa det en andra gang. Och svaret ar nej. Jag tanker inte lamna Koh Tao an pa nagra manader eftersom att mitt liv ar har nu. Jag, vi, kommer inte att stanna har for evigt men just nu blir vi nog kvar till november iallafall, men det ar svart att saga nagot overhuvudtaget da vi inte planerar vara liv sa mycket mer an en vecka framat. 

Jag ar saklart livradd for att fa dengue igen. Jag vill inte fa blodardenguen eller bli sa sjuk att jag maste aka hem. Men sadant kan vi inte riktigt styra over, eller hur? Det ar omojligt att konstrollera sina liv pa det viset. Jag kan inte lamna min drom o for att jag ar radd for sjukdomar. Jag far forsoka undvika myggen i den man det gar men mer an det kan jag inte gora sa lange jag inte lamnar Thailand. Jag vet nu att sjukhuset pa Samui ar bra, att min forsakring tar hand om mig och att man bara maste vara vaksam pa symptom och ta tag i dem innan det gar for langt. Det tog mig tva timmar att utveckla 40.6 graders feber fran att inte ha nagon feber alls. Jag ar glad att Jo tog mig till lakaren sa fort istallet for att jag skulle stanna hemma och feberdromma i sangen. 

Bli inte avskrackta fran att aka till Thailand eller KOh Tao pa grund av denguen. Kom hit och ha en underbar tid och njut istallet for att stanna hemma eller valja annat resmal. Man maste bara ha sunt fornuft. 

Jag maste faktiskt avsluta detta nu. Jag ska ut pa husjakt och sedan ska jag till Crystal for att prata kostnader om instruktorsutbildningen. Jag tanker sa mycket pa det att jag inte kan sova om natterna for tillfallet. Det bara surrar i huvudet och jag kan verkligen inte bestamma mig for hur jag ska gora... Jag haller er uppdaterade. 
 
 
Jag och Javi i Chiang mai. 

I forrgar snorklade jag med tva enorma skoldpaddor i Shark bay. Jag, Ollie och Tarik akte dit i solnedgangen nar himlen var rosa och manen sken orange pa himlen och sedan simmade vi med tva skoldpaddor som var storre an hela mig, jag overdriver inte. Det var varmt som ett badkar i vattnet och sikten var otrolig. Vi fridok med dem och jag tittade in i deras kloka ogon och var bara tre centimeter fran dem. Det var sa lockande att bara krama och klappa dem men det gjorde vi inte saklart. Massa fisk simmade efter dem och det borjade skymma kom hajarna ocksa och allting var sa himla fantastiskt att det inte var klokt. Jag var nastan fortvivlad att jag inte kunde dela med mig av detta till alla jag kanner, att jag inte kunde skicka ogonblicket till alla och att de fick kanna i magen vad jag kande och se de grona kullarna och den mjuka vattenytan men sedan insag jag att jag hade ju Ollie och Tarik dar och att vi delade detta ihop. Vi ar tre personer som vet hur underbart det var. Hade jag varit dar ensam hade det blivit alldeles for overmaktigt. Vissa saker bara maste man uppleva med andra for att ens tro att det ar sant. Som med valhajen. Honom vill jag inte heller ha for mig sjalv. Det maste delas. 


 
 
 
 
 
 

 
 

welcome to the crystal dengue crew

17 mars

Jahapp, sa ligger vi bada tva pa sjukhuset med dengue, Ollie och jag. Aven danska Maria och irlandska Will fran Crystal ar har. Sa nu kommer det verkligen att vara tyst har pa bloggen ett tag, det kan jag garantera. De vill behalla oss minst sex dagar eller sa. Var inte oroliga, laget ar stabilt. Sjukskoterskorna och dokton tar bra hand om oss.