dags att klättra ett till steg på karriärstegen

Jag har nu börjat min MSDT, vilket betyder att snart kommer att kalla mig en Master Scuba Diver Trainer istället för en Open Water Scuba Instructor. Skillnaden mellan de två är att en OWSI, där jag befinner mig nu, endast lär ut standardkurser som Open water, Advanced, Rescue osv medan en MSDT även kan lära ut specialitetskurser som Nitrox, Deep och andra spännande saker som kan vara en kul paus från allt harvande med Open water elever, tror jag. Alla jag pratat med säger att den bästa kombinationen är att blanda de olika kurserna. Så till exempel ta ett par Open water kurser och Advanced, men sedan varva med en Nitrox kurs där man får lära ut dykning på en djupare nivå (både intellektuellt och bokstavligt!) med duktigare dykare och på så vis ha fundives själv. Jag tror att om man bara lär Open water hela tiden så blir man nog less efter ett tag med all teori och alla timmar i swimming poolen. Jag ska göra fem specialiteter. Det har varit svårt att bestämma mig vilka jag ska välja utöver den obligatoriska O2 Provider men nu har jag kommit fram till att mina andra fyra ska bli Nitrox, Deep, Naturalist och Photography.

 

Nitrox är roligt för att det är intressant teori, bra dykning och en väldigt lättsåld kurs. Deep är fantastiskt såklart, vem vill inte gå till fyrtio meter? Jag ser fram emot att få göra Deep Specialty kurser och få ta elever ner djupt och visa dem allt coolt där nere. Naturalist är väldigt korallorienterat och handlar mycket om miljö, marint liv osv vilket känns viktigt och roligt. Photography valde jag för att det känns närmast mina intressen jag har utöver dykning. Jag har aldrig testat professionell fotografering under vattnet men jag känner att jag har goda grundkunskaper från att hantera en kamera på land. Så det blir mina specialiteter!

 

Jag kommer att varva klassrum med dykning tillsammans med andra instruktörer som också gör sin MSDT och det kommer att vara våra Course Directors från IDC:n som lär ut dem till oss. Det tar endast några dagar så jag är redo att jobba alldeles snart igen. Payday imorgon! Sjukt glad över min framgång hittills. Jag vet att jag inte haft många kurser eller många elever, men det känns som ett stort kliv för mig och det känns helt fantastiskt att jag har tjänat lika mycket pengar på sju dagars jobb som instruktör som jag brukade tjäna under en hel månad som frilansande Divemaster. 

 

 
 
Stim med fusilier i Chumphon. 

mycket smör och äpplen och så hemlängtan på det

29 juni

 

Det kommer ett litet styng av hemlängtan då och då. Jag har ju aldrig varit borta såhär länge förut utan stopp. Jag har varit hemifrån mycket de senaste åren, men alltid kommit tillbaka efter några månader i främmande länder. Men också alltid längtat bort. Bort från Sverige. Fast nu, när jag vet att det är ljusa kvällar och midsommarblomster hemma kan jag inte låta bli att känna i kroppen precis hur det känns när man är hemma. Dofterna, gruset på asfaltsvägar under ballerinaskorna, knytklänningar och svala sommarjackor, svalorna på himlen och solvarma hästar med grässtrån i mungiporna. Men samtidigt så minns jag också känslan av hopplöshet som jag hade i kroppen förra sommaren, när allt jag ville var att komma tillbaka till Koh Tao. Hjärtat värkte, plånboken var tom, jag fick inse att gammelmormor var borta, att jag var fast på mitt jobb, att jag inte passade in i mallen av plugg och allvar i livet. Och även om jag verkligen uppskattade och sög in de bra dagarna och känslorna ända ut i fingerspetsarna när jag väl hade de ögonblicken så längtade jag alltid bort.

 

Hemma kommer ju alltid att vara hemma. Men jag har faktiskt skapat mig ett litet andra hem här nu. Vilket känns lustigt att säga, för jag vet att det inte är så men ändå på något sätt så känns det lite så. Jag kan inte säga att det är mitt hem på riktigt eftersom jag vistas ju faktiskt i landet på turistvisum, får egentligen inte jobba, äger inte huset jag bor i och talar inte ens språket i landet, men litegrann så kallar jag Koh Tao mitt hem. För det jag har här är ju någonstans mellan backpacking och permanent boende, om ni förstår vad jag menar? Jag reser ju inte. Fast jag har ju inte flyttat hit för alltid heller.

 

Det som är fint med att varit här ett långt tag nu är att man har rutiner, vänner och kolleger, restaurangägare som känner igen en och man vet precis om det kommer att bli en vacker solnedgång eller ej bara genom att titta på molnen. Jag tycker om rutiner. Dricka te på morgonen sittandes på altanen och se vågorna slå in över stranden, promenera ner till moppen och sätta sig på det varma sätet och rulla nerför backarna för att spara bensin och inte starta motorn förrän jag kommit fram till tapasbaren nere på hörnet. Doften av tropisk miljö och geckons sång i natten. Jag tycker om att se samma människor i Crystal varenda dag, dyka ihop, jobba ihop, skratta tillsammans. Mötas av ett ”Morning Sweden!” när jag kliver in på kontoret och dåsa lite på soldäcket medan båten åker ut till revet. Varenda gång jag puttrar förbi Sandwich Lady på smelly road vinkar hon glatt och jag ler tillbaka och vi båda vet att jag troligtvis kommer att komma tillbaka vid lunchtid för att köpa min vanliga kycklingmacka med ost på. Jag får alltid sitta på hennes pall bredvid hennes lilla smörgåsstånd och hon frågar mig om jag ska ut och dyka och jag frågar om hon har en bra dag med mycket kunder. Ibland behöver jag inte betala extra för osten och när det var Viktors födelsedag fick han en gratis macka. Hon tar hand om sina stamkunder. Den burmesiska killen i kassan på Zest vet att jag alltid kommer in för att köpa en kanelbulle om klockan är efter fem. Det är mitt kvällsfika. Zest gör världens bästa kanelbullar med mycket smör och äpplen i. De tar slut rekordfort vissa dagar och en kväll när jag körde förbi Zest precis innan de stängde så anade jag att de var slut men vet ni vad han hade gjort? Han hade sparat till mig. Lagt i en liten påse och sparat bakom disken. Och inte bara en, utan två stycken, fast jag behövde bara betala för en. Det var en av mina bästa kvällar denna månad.

 

Varenda gång jag kör mellan Sairee och Mae Haad navigerar jag smidigt över alla hål i vägen för jag vet precis var de är någonstans. Ungefär som när man vet hur man kan smyga runt fartgupp och sådant hemma. Jag kan alla genvägar, vet vilka gator som är enkelriktade och så vidare. Vi åker inte till Sairee lika ofta längre nu när vi bor i huset i Mae Haad men vi tar fortfarande vägen till Sairee då och då, mest för att hälsa på Nong och äta på hans restaurang. Han blir alltid så glad när han ser oss. Vi hade lite dåligt samvete förut för att vi helt plötsligt slutade att äta där bara för att vi flyttade, så vi förklarade för honom senast vi var där varför vi inte kommer lika ofta längre. Han log och klappade oss på axeln. Nu försöker vi åka dit så fort vi har tid och inte slutar jobba för sent. Han har ju faktiskt de godaste hemmagjorda nachosen på ön med riktig salsa och allt, och är dessutom så himla mysig.

 

Det är bra att bo här. Man blir en glad människa av värme och solsken. Solen är tillbaka förresten. Så nu kan vi njuta igen. Jag lovar att komma hem till jul dock. Då vill jag mysa med glögg och familj och vänner och fluffhunden. Fast just nu känns det rätt bra i magen att jobba i havet och ha palmer utanför fönstret och någon som sparar kanelbullar åt en ifall de skulle ta slut innan man hinner köpa en.

 

 

blondie

 
Fortsätter jag vara i solen på detta vis är jag väl snart vithårig. Tittade på gamla bilder från december, den till vänster är min födelsedagsfrukost på Zest. Nu börjar jag likna mitt femåriga jag från somrarna längs Hallands kust.