nightmarkets & elephants in Chiang mai

28 januari
 

Hallå, it's lovely här i Chiang mai, tänk att jag inte orkat pallra mig upp hit tidigare. Tågresan var iskall och lång, jag skakade och hade ingen känsel i fingrar och tår efteråt tack vare mördaraircon men åh så värt det. Här i Chiang mai mötte jag upp fina Zuzanna igår, hon lämnade ju ön för några dagar sedan och vi alla grät hela dagen, därför känns det extra fint att ses igen nu och spendera lite fler dagar ihop. 
 
Chiang mai är fint, är fullt av marknader, billigt och enkelt att ta sig runt i. Nattmarknaden är fantastisk och helt enorm, och dagmarknaden med grönsaker och frukt kan jag gå runt i länge. På Koh Tao kostar mangon nittio baht kilot, här kostar den trettio baht kilot. Jag ska shoppa lite tänkte jag. Både proppa magen full med frukt samt byta ut garderoben lite. 
 
Jag har fixat mitt visum idag här i Chiang mai, behövde förlänga det en månad till så jag köade och svettades och betalade och till sist var allting klart efter många timmar. Imorgon åker vi iväg på ett två dagars tur med trekking, white water rafting, elefantridning och möte med byfolk (long neck tribes, förhoppningsvis), det är jag och Zuzanna och en spansk tjej som Zuzanna träffat här som åker. Kul ska det bli med lite äventyr och fotograferingsmöjligheter! :) Har saknat att använda min kamera för sådant här. 
 
 

well I walk upon the river like it's easier than land

24 januari

 

Så var det då dags för min sista uppgift som DMT. Min sista grej att bli betygsatt på och få avprickad på den långa listan av kurser att assistera, längder att simma, saker att hjälpa till med. Jag hade mitt fundive lead för riktiga betalande kunder den tjugofjärde januari. Efter att ha lett i princip alla dyk jag gjort de senaste veckorna, för andra DMT's, och varenda gång haft koll på läget och hittat min väg på reven och kommit tillbaka till båten varenda gång var jag inte alltför nervös faktiskt. Det är ju bara att göra samma grej igen, men eftersom att det är kunder och inte DMT's krävs det en redig briefing innan dyk, och det passar sig inte simma naken eller ploja runt förstås, så som vi gör när vi nöjesdyker ihop i vanliga fall, haha.

 

 
 
En bild jag tog på ett dyk för ungefär två veckor sedan.
 

Jag hade Steve som följde med mig på dyket för att kolla läget. Han är en engelsk kille från Liverpool som är Divemaster på Crystal, och han är väldigt snäll och rolig så det kändes som en bra start när jag fick veta att det var just han som skulle bevaka mig. Dirk den yngre, en av våra tyska instruktörer som var med på den allra första kursen jag assisterade som DMT, lyssnade på och betygsatte min briefing för kunderna (jag fick bara femmor! :D). Jag hade fem stycken kunder. Deras erfarenhet av dykning var otroligt ojämn och gav mig en ordentlig utmaning. En av killarna är en kommande DMT på Crystal som bara har gjort tio dyk, en annan var en instruktör frå Australien som kommit till Thailand för att nöjesdyka. Instruktören var bättre med luften än vad jag själv var, och killen med tio dyk flaxade med armarna och hade inte stenkoll på sig själv under vattnet. Vi åkte till vackra Chumphon pinnacle för första dyket, och sedan till vraket för det andra.

 

När jag höll min briefing om Chumphon visade det sig att en av de fem aldrig varit på Chumphon, och två av dem aldrig sett cobias. Så, då hade jag ju ett mission för mitt fundive där. Visa dem den bästa sidan av Chumphon. Vilket är Barracuda rock. Vi gick ner längs en av bojlinorna och jag följde kompassen ut till Barracuda rock och avvaktade. Jag visste att de skulle komma. Och någon sekund efter att vi kom dit visade de sig, gruppen med cobias. Stora, fina, snabba hajliknande cobias som simmade runt i cirklar där nere längs sanden runt klipporna. Barracudastimmet rörde sig i sakta mak ute i det blå och jag såg hur mina fundivers log genom regulatorn. Yes! Jag var så glad att jag kunde visa dem detta. Jag låg på tjugonio meter och de simmade omkring kanske fem meter nedanför oss. Sikten var kristallklar. Efter att vi tittat på alla cobias ett tag tog jag gruppen tillbaka till Chumphon pinnacle och lite grundare för att spara luft, vi tittade på anemonhavet på klippan och alla stim med fisk som cirkulerade omkring. Maneter, muränor, stora groupers. Alla var väldigt glada efter dyket även om det var lite kort på grund av någras luftkonsumtion, men vi gick djupt och det var lite strömt så det var förståeligt.

 

Jag kände mig säker inför dyket på vraket efter att ha haft ett lyckat dyk på Chumphon. Alla fundivers hade varit på vraket tidigare så jag bestämde mig för att bara visa dem vraket en snabbis och sedan simma till Hin pee wee för att leta efter lejonfisken och blåsfisken. Min styrka för att ge folk ett bra dyk på vraket är att jag vet var skorpionfisken gömmer sig. Efter att Maria visade mig första gången hittar jag honom nu nästan varenda gång jag är på vraket och det är kul att veta att jag kan visa kunderna något intressant. Jag berättade för dem att jag inte kunde garantera någonting, ibland flyttar han på sig och dessutom är han inte större än mitt ringfinger och ser ut som en ful sten, men jag sa att jag skulle göra mitt bästa. Men jag hittade honom! Han satt nere på kanonen i vanlig ordning. Den australienska instruktören var mäkta imponerad. Han berättade efter dyket att han aldrig sett en sådan liten skorpionfisk tidigare, och att det var bra jobbat av mig att hitta den för att kunna visa den (åh, man blir så glad av att höra att folk är nöjda med vad man gör!).

 

 
 
Ollie vet också var skorpionfisken bor. Letar man noggrannt är han inte alltför svår att hitta. Man får bara ha lite tålamod. 
 

Vi letade efter lejonfisken på Hin pee wee utan lycka. Men blåsfisken var där. En av killarna jublade, han hade aldrig sett någon tidigare. Jag blev lite förvirrad av bojlinorna när vi kom tillbaka till vraket för jag kunde inte lista ut var båten låg, strömmen tvingade linorna åt helt fel håll och allt såg annorlunda ut. Tur att Steve diskret tog över och ledde oss till båten. Inget större misstag från min sida, var vi än hade gått upp till ytan runt vraket hade vi haft nära till båten. Båda dyken gick alltså felfritt. Steve sa att jag gjort ett bra jobb, jag simmade långsamt och välplanerat, pekade ut intressant fisk, höll koll på gruppen. Nästa gång ska jag komma ihåg att fråga om luften lite oftare bara.

 

Jag är så glad! Jag är klar! Jag klarade min Divemasterutbildning och jag har jobbat hårt, pluggat, dykt, skaffat vänner, skapat mig ett liv på ön. Nu börjar allt som är ännu läskigare. Starta mitt internship med Crystal och jobba gratis i två veckor, skriva CV, leta jobb... Uj uj uj, jag vet inte alls hur jag ska göra. Men jag vet nu att jag klarar mer än jag tror. Allt är inte så svårt. Jag är bra på det jag gör. Jag kan dyka. Jag är social, glad och hjälpsam. Jag behöver bara en liten puff i ryggen, lite boost till självförtroendet och lite jävlar anamma. Om jag jämför med hur jag var som person, inuti, för tre år sedan är jag helt annorlunda idag. Förut var jag bara en liten fläck, osäker och ängslig. Idag är jag inte det. Men ibland backar jag tillbaka, tvekar, tar lite extra tid på mig, men på något vis så inser jag att saker brukar ordna sig. Så. Jobb ska jag nog hitta. Det blir nog bra det här.

 

Jag firade min lediga eftermiddag efter dyket med kunderna med Emma och vår mentor Suki. Emma hade sitt snorkeltest den sjuttonde och är klar sedan några dagar tillbaka, och nu måste jag bara göra mitt pappersarbete med Suki och vänta på mitt DM-nummer från PADI och efter det kan jag kalla mig själv en Divemaster. Vi tre gick till Zest och lyxade med sötpotatissallad med honung -och senapsdressing, pinjenötter, soltorkade tomater och färsk frukt. Sedan fick Suki ett infall om att handla en massa mat, bjuda in oss till sitt hus och äta och se på film och dricka gin och tonic. Så det gjorde vi. Emma duschade, jag duschade, Suki handlade. Det var en het, solig, fantastisk dag. Vind i håret när vi susade nerför backarna till Sukis hus, doften av nyslaget hö och kokosnötter och gatumat när vi passerade Sairee.

 

Hemma hos Suki kramades vi med hennes två sociala hundar, tittade på Cloud Atlas (platt-tv och högtalarsystem! Wow! Det är imponerande efter snart tre månaders tittande på min lilla laptop), och jag testade att äta både musslor och krabba. Suki köpte en hel kasse färska musslor för sextio baht och fyra stora krabbor som hon lagade till. Musslorna tillagades i ugnen med vitlök och örter och vi åt dem som de var tillsammans med bröd som vi doppade i spadet. Och vet ni? Jag tyckte inte att det var så hemskt. Visst, jag ogillar fortfarande konsistensen på musslor och tycker att det är lite slemmigt, men smaken var god och Suki snålade inte på vitlöken. Yummie. Sedan blev det dags för krabba. Hm. Ja, det gick ju bra. Smakade faktiskt gott. Krabborna var inte alls som de krabbor vi har hemma, som är stora och feta med en hemsk salt fisklukt. Dessa var ljusa och smala och luktade ingenting. Vi doppade krabbköttet i vinäger och fyllde på glasen med gin och tonic för säkert fjärde gången.

 

Vi låg i Sukis soffa hela eftermiddagen och åt, drack och pratade. Vi skrattade åt ryssarnas korta badshorts, pratade om hajar och dykning, resor och språk. Suki försökte lära oss kinesiska och jag pratade om svenska verb. Emma önskade mest att hon också kunde prata ett till språk. Vi tröstade henne med att det gör hon ju, engelska och kiwi. Jag lovar, hennes kiwiaccent är underbar, gud så sött de pratar på Nya Zeeland. När hon säger sitt namn säger hon"Imma".

 

När det blev mörkt tackade vi Suki jättemycket, jag skjutsade Emma dit hon skulle och sedan åkte jag hem för att möta Ollie. Vi blev inbjudna till en barbecue av några vänner till Tarik så vi åkte dit och åt grillad kyckling och pestopasta och allt möjligt. Inte för att jag var jättehungrig om man säger så, men gott iallafall. Förresten, franska paret Jo och Yann (vänner med Ollie och Tarik som var grannar med oss när vi kom hit i november) är tillbaka på ön efter sin semester i Frankrike över jul. De har tagit med sig massvis med fransk mat så det ska vi nog njuta av någon dag här snart.

 

Ja. Vilken fin dag. Det är nog allt jag har att säga om det.

a vacation from my vacation

26 januari
 

Jag firar att jag är klar med min Divemaster (ska berätta mer om mitt fun dive lead med riktiga kunder senare och allt som skedde i slutspurten) med att lämna ölivet ett tag och ta en tripp till Chiang mai. Sitter just nu och svettas på piren i Chumphon och väntar på min buss till Bangkok. Imorgon bitti tar jag tåget till Chiang mai och det tar tolv timmar dit, så någon gång på kvällen den tjugosjunde är jag alltså framme. 
 
Jag ser fram emot att få fotografera lite, se gröna kullar, resa med ryggsäck och testa ny mat. Koh Tao är fortfarande mitt hem förstås, jag åker tillbaka om ungefär åtta dagar eller så för att göra klart mitt pappersarbete, skicka det till PADI och sedan börja mitt internship med Crystal. 
 
Internet finns ju säkert någonstans. Vi hörs snart!