longtailbåt till Burma och hur är det när fransmän pratar göteborgska?

26 februari
 

Sedan jag skrev sist har jag överlevt fem intensiva dagar av mitt internship med Crystal. Jag har jobbat tolv-tretton timmar varenda dag och har varit helt slut när jag kommit hem. Ryggen trött efter att ha burit tankar, huvudet såsigt efter många dyk och att jag inte kompenserat med att dricka mer vatten, benen sega efter att ha gått och sprungit och lyft och hoppat. Magen hungrig eftersom att det knappt finns tid att äta emellanåt. Men åh, så glad. Vilket drömjobb. Hur stressigt det än är att leta efter folk som ska dyka med en och som behöver sin väska packad med utrustning men ingen har en aning om var de är och båten ska gå om tre minuter, eller hur tröttsamt det är med folk som inte lyssnar eller som inte pratar engelska eller som är dåliga dykare, hur utmattad man än är efter att ha gjort fyra dyk på en dag och ansträngt sig till fullo för att visa folk den bästa sidan av världen där under - så är det bara så himla roligt. Det spelar ingen roll hur många timmar. Att jobba på en fullpackad dykshop som Crystal där det alltid händer något och där det alltid finns något att göra, det är så fantastiskt kul. Det värsta under hela dagen är väl när vi ska räkna allt på kvällarna. Masker, regulatorer, våtdräkter, BCD:s, fenor... Är allting här? Var är mask F5? Och regulator C6, kom den tillbaka från poolen på eftermiddagen? Det fattas en BCD i storlek small! Allt dokumenteras, varenda pryl har ett nummer och allting måste hittas innan man får gå hem. Officiellt slutar alla Divemasters klockan sex men sanningen är att vi är där tills vi är klara. Häromdagen letade vi i nästan fyrtiofem minuter efter BCD nummer 122 som ingen visste var den var. Den hittades sedan i restaurangen, antagligen hade väl någon instruktör demonstrerat något för eleverna och sedan glömt att hänga tillbaka den. 
 
Det roligaste med intershipet är såklart de gånger man får dyka. Scuba reviews och kontoret är okej, mest för att det är enkelt och för att det är roligt sällskap, och att ha surface cover på båten är inte speciellt tråkigt det heller för det är alltid kul människor på båten plus att alla båtkillar som jobbar med en är så himla snälla och hjälpsamma. När det blir stressigt är de alltid på plats och hjälper en få dykarna upp ur vattnet, sätta tillbaka utrustningen på rätt plats och kånka tankar. Att ha surface cover betyder att man organiserar allting på båten. Man ser till att alla går ner till båten när det är dags att åka, man räknar all utrustning som finns på plats och ser till att allt kommer tillbaka till dykshopen i slutet på dagen, man har upprop och prickar av folk på listan, men skriver ner klockslag som dykare försvinner ner i vattnet och när de kommer upp. Man sitter på en bra utkiksplats och har koll på läget. Ganska avslappnat och skönt när alla är nere och dyker, lite mer stressigt när alla kommer tillbaka. Men att få dyka är bäst såklart. Att få ta kunder och dyka med dem och göra sitt bästa för att de ska ha ett bra dyk, det är det roligaste. Det är fortfarande lite pirrigt att dyka med folk jag inte känner, som jag ska ha ansvar för och som kanske har förväntningar på att se både rosa delfiner och sjöjungfrur, och allt man ser är sjögurkor och alger. Men jag har gjort  bra ifrån mig hittills. Jag känner till reven ganska bra nu och har lyckats nosa upp både kamouflerade skorpionfiskar, stora blåsfiskar och jag har tagit dem till Barracuda rock och visat dem alla imponerande cobias. Människorna som har dykt med mig har varit glada, de har tackat mig och de har varit nöjda. Vilket de också sagt till de som jobbar i receptionen vilket gjorde mig glad. Det är bra att de vet att jag gör ett bra jobb eftersom att jag hoppas på mer arbete efter mitt internship. 
 
Jag och Ollie åkte till Burma på visa run i förrgår. Allt gick snabbt och smidigt och det tog inte mer än fjorton timmar. Vi tog bilfärjan till fastlandet klockan elva på kvällen och sov hela vägen totalt sex timmar. I Chumphon hoppade vi in i en liten flaktaxi och därefter bytte vi till en minivan med aircon. Chauffören körde som en biltjuv och vi kom till gränsen till Burma efter knappt tre timmar. Köade för att få en kopia på passet, det tog två minuter. Köade för att få en stämpel ut från Thailand och fylla i departure card, tog femton minuter. Åkte en longtailbåt på en flod till Ranong i Burma, tog kanske femton minuter. Spenderade ungefär tio minuter i Burma, då vi köpte burmesisk whisky som en present till våra båtkillar och fick en stämpel att vi anlänt i landet och en stämpel att vi lämnat. Longtailbåt tillbaka till Thailand. Köade igen i cirka tio minuter, fick en ny stämpel in och fyllde i arrival card och vips så var vi klara och har nu ytterligare tre månader som vi får stanna här. Biltjuvsresa tillbaka till Chumphon och sedan färja hem till Koh Tao. Vi firade med att äta lyxsallad på Zest med fetaost och cocktailtomater och hela kalaset. 
 
Men... Det bästa som hände igår var ju ändå att FAMILJEN KOM TILL ÖN. Pappa, syster yster och vännen Göran anlände till ön medan vi köade i Burma och efter att jag kommit tillbaka till Koh Tao och duschat, bytt kläder och borstat håret tog jag moppen till deras hotell. Och där satt de, på en liten restaurang och drack öl (såklart) och åt nachos. Lika overkligt varenda gång detta sker. Här sitter de, i Thailand, där jag vistats nu i fyra månader, och dricker öl med utsikt över havet som att det vore den mest självklara saken i världen. Mycket kramar, skratt, skämt och frågor. Stackars Cissi som dragits med två förvirrade femtioåriga gubbar i två dygn på resande fot var helt slut. De hade gått vilse på Khaosan road, på Chatuchak market och i MBK - Göran och pappa alltså, inte Cissi. Hon var dem som fick leta rätt på dem. Vi satt där och pratade länge. Sedan promenerade vi ner till Crystal och checkade in dem på deras Open water kurs. Det var så roligt att få visa dem mitt liv. Crystal, vägen jag promenerar på varenda dag, samma slitna tupp som skriker halsen hes morgon och kväll, Neils mysiga hund Biscuit, Pranees där vi alltid äter lunch, mina vänner och kollegor, båtarna som vilar i hamnen. 
 
På kvällen igår åt vi middag ihop allesammans. Jag, pappa, Göran, Cissi och Ollie. Vi satt på Nong's och åt mexikanskt och kycklingfilé och thaimat. Pratade om var Ollie växte upp, om hur pappa och Göran känner varandra, om dykning och resor och pappas båt. Pappa och Göran pratade svengelska och vi fick oss många skratt. Göran försökte lära Ollie göteborgska. "HURERE?" sa Göran på bredaste dialekten, "GÖTT!" var svaret såklart. Vi övade några gånger, och till slut kunde Ollie kopiera och han fick klart godkänt. Vi pratade om ost i säkert trettiofem minuter (nja, men det kändes som det) och pappa försökte uttala olika briesorter på franska, det gick sådär. Det var en väldigt rolig middag. 
 
Och idag börjar de sin Open water, med Ollie som instruktör. De sitter i klassrummet hela eftermiddagen så jag får rasta Göran. Kanske ta ut honom på en snorklingstur från Sairee beach, vi får se hur det blir. 
 
 
Antoine tog en bild på mig när vi dök på Chumphon tidigare i veckan (valhajen var där igår!! Snälla, snälla havsgudar gör så att han kommer tillbaks när jag åker dit med kära far och syster!). 
 
1 Elisabeth Aagren Engblom:

skriven

Jag vill också vara där!!! Varför får aldrig jag vara med? :-)

2 Göran Engblom:

skriven

Utan Cissi hade vi nog fortfarande irrat runt i Bankok :-)

Kommentera här: