första dyken med familjen

28 februari
 

Pappa och Cissi överlevde poolen igår! Idag gör vi de två första dyken, wihooo! :) 
Det är så himla kul att ha dem här förresten. Kul att visa dem hur jag bor och alla bra matställen osv. Att få visa dem hur mitt liv ser ut nu. 
 
 
 
 
 

longtailbåt till Burma och hur är det när fransmän pratar göteborgska?

26 februari
 

Sedan jag skrev sist har jag överlevt fem intensiva dagar av mitt internship med Crystal. Jag har jobbat tolv-tretton timmar varenda dag och har varit helt slut när jag kommit hem. Ryggen trött efter att ha burit tankar, huvudet såsigt efter många dyk och att jag inte kompenserat med att dricka mer vatten, benen sega efter att ha gått och sprungit och lyft och hoppat. Magen hungrig eftersom att det knappt finns tid att äta emellanåt. Men åh, så glad. Vilket drömjobb. Hur stressigt det än är att leta efter folk som ska dyka med en och som behöver sin väska packad med utrustning men ingen har en aning om var de är och båten ska gå om tre minuter, eller hur tröttsamt det är med folk som inte lyssnar eller som inte pratar engelska eller som är dåliga dykare, hur utmattad man än är efter att ha gjort fyra dyk på en dag och ansträngt sig till fullo för att visa folk den bästa sidan av världen där under - så är det bara så himla roligt. Det spelar ingen roll hur många timmar. Att jobba på en fullpackad dykshop som Crystal där det alltid händer något och där det alltid finns något att göra, det är så fantastiskt kul. Det värsta under hela dagen är väl när vi ska räkna allt på kvällarna. Masker, regulatorer, våtdräkter, BCD:s, fenor... Är allting här? Var är mask F5? Och regulator C6, kom den tillbaka från poolen på eftermiddagen? Det fattas en BCD i storlek small! Allt dokumenteras, varenda pryl har ett nummer och allting måste hittas innan man får gå hem. Officiellt slutar alla Divemasters klockan sex men sanningen är att vi är där tills vi är klara. Häromdagen letade vi i nästan fyrtiofem minuter efter BCD nummer 122 som ingen visste var den var. Den hittades sedan i restaurangen, antagligen hade väl någon instruktör demonstrerat något för eleverna och sedan glömt att hänga tillbaka den. 
 
Det roligaste med intershipet är såklart de gånger man får dyka. Scuba reviews och kontoret är okej, mest för att det är enkelt och för att det är roligt sällskap, och att ha surface cover på båten är inte speciellt tråkigt det heller för det är alltid kul människor på båten plus att alla båtkillar som jobbar med en är så himla snälla och hjälpsamma. När det blir stressigt är de alltid på plats och hjälper en få dykarna upp ur vattnet, sätta tillbaka utrustningen på rätt plats och kånka tankar. Att ha surface cover betyder att man organiserar allting på båten. Man ser till att alla går ner till båten när det är dags att åka, man räknar all utrustning som finns på plats och ser till att allt kommer tillbaka till dykshopen i slutet på dagen, man har upprop och prickar av folk på listan, men skriver ner klockslag som dykare försvinner ner i vattnet och när de kommer upp. Man sitter på en bra utkiksplats och har koll på läget. Ganska avslappnat och skönt när alla är nere och dyker, lite mer stressigt när alla kommer tillbaka. Men att få dyka är bäst såklart. Att få ta kunder och dyka med dem och göra sitt bästa för att de ska ha ett bra dyk, det är det roligaste. Det är fortfarande lite pirrigt att dyka med folk jag inte känner, som jag ska ha ansvar för och som kanske har förväntningar på att se både rosa delfiner och sjöjungfrur, och allt man ser är sjögurkor och alger. Men jag har gjort  bra ifrån mig hittills. Jag känner till reven ganska bra nu och har lyckats nosa upp både kamouflerade skorpionfiskar, stora blåsfiskar och jag har tagit dem till Barracuda rock och visat dem alla imponerande cobias. Människorna som har dykt med mig har varit glada, de har tackat mig och de har varit nöjda. Vilket de också sagt till de som jobbar i receptionen vilket gjorde mig glad. Det är bra att de vet att jag gör ett bra jobb eftersom att jag hoppas på mer arbete efter mitt internship. 
 
Jag och Ollie åkte till Burma på visa run i förrgår. Allt gick snabbt och smidigt och det tog inte mer än fjorton timmar. Vi tog bilfärjan till fastlandet klockan elva på kvällen och sov hela vägen totalt sex timmar. I Chumphon hoppade vi in i en liten flaktaxi och därefter bytte vi till en minivan med aircon. Chauffören körde som en biltjuv och vi kom till gränsen till Burma efter knappt tre timmar. Köade för att få en kopia på passet, det tog två minuter. Köade för att få en stämpel ut från Thailand och fylla i departure card, tog femton minuter. Åkte en longtailbåt på en flod till Ranong i Burma, tog kanske femton minuter. Spenderade ungefär tio minuter i Burma, då vi köpte burmesisk whisky som en present till våra båtkillar och fick en stämpel att vi anlänt i landet och en stämpel att vi lämnat. Longtailbåt tillbaka till Thailand. Köade igen i cirka tio minuter, fick en ny stämpel in och fyllde i arrival card och vips så var vi klara och har nu ytterligare tre månader som vi får stanna här. Biltjuvsresa tillbaka till Chumphon och sedan färja hem till Koh Tao. Vi firade med att äta lyxsallad på Zest med fetaost och cocktailtomater och hela kalaset. 
 
Men... Det bästa som hände igår var ju ändå att FAMILJEN KOM TILL ÖN. Pappa, syster yster och vännen Göran anlände till ön medan vi köade i Burma och efter att jag kommit tillbaka till Koh Tao och duschat, bytt kläder och borstat håret tog jag moppen till deras hotell. Och där satt de, på en liten restaurang och drack öl (såklart) och åt nachos. Lika overkligt varenda gång detta sker. Här sitter de, i Thailand, där jag vistats nu i fyra månader, och dricker öl med utsikt över havet som att det vore den mest självklara saken i världen. Mycket kramar, skratt, skämt och frågor. Stackars Cissi som dragits med två förvirrade femtioåriga gubbar i två dygn på resande fot var helt slut. De hade gått vilse på Khaosan road, på Chatuchak market och i MBK - Göran och pappa alltså, inte Cissi. Hon var dem som fick leta rätt på dem. Vi satt där och pratade länge. Sedan promenerade vi ner till Crystal och checkade in dem på deras Open water kurs. Det var så roligt att få visa dem mitt liv. Crystal, vägen jag promenerar på varenda dag, samma slitna tupp som skriker halsen hes morgon och kväll, Neils mysiga hund Biscuit, Pranees där vi alltid äter lunch, mina vänner och kollegor, båtarna som vilar i hamnen. 
 
På kvällen igår åt vi middag ihop allesammans. Jag, pappa, Göran, Cissi och Ollie. Vi satt på Nong's och åt mexikanskt och kycklingfilé och thaimat. Pratade om var Ollie växte upp, om hur pappa och Göran känner varandra, om dykning och resor och pappas båt. Pappa och Göran pratade svengelska och vi fick oss många skratt. Göran försökte lära Ollie göteborgska. "HURERE?" sa Göran på bredaste dialekten, "GÖTT!" var svaret såklart. Vi övade några gånger, och till slut kunde Ollie kopiera och han fick klart godkänt. Vi pratade om ost i säkert trettiofem minuter (nja, men det kändes som det) och pappa försökte uttala olika briesorter på franska, det gick sådär. Det var en väldigt rolig middag. 
 
Och idag börjar de sin Open water, med Ollie som instruktör. De sitter i klassrummet hela eftermiddagen så jag får rasta Göran. Kanske ta ut honom på en snorklingstur från Sairee beach, vi får se hur det blir. 
 
 
Antoine tog en bild på mig när vi dök på Chumphon tidigare i veckan (valhajen var där igår!! Snälla, snälla havsgudar gör så att han kommer tillbaks när jag åker dit med kära far och syster!). 
 

sjöstjärnesim och pilotvalar i solnedgången

18 februari
 

Jag skulle så gärna vilja skriva mer än vad jag gör, men det går bara inte.
Det blir för mycket intryck på en dag och till slut bara virvlar det i skallen av ord och berättelser och minnen som jag så gärna vill knappa ner på tangentbordet, men alltid kommer det något i vägen så som en middag på Nongs med finaste vännerna, fyra dyk på en dag som fullkomligt suger ur all energi ur kroppen, carbonarakväll som slutar senare än planerat eller en kväll då jag inte vill starta datorn överhuvudtaget utan bara ligga på sängen och lyssna på syrsorna. 
 
Häromdagen när jag åkte hem från Crystal var solen på väg ner och hela himlen var åter igen sådär rosa och orange som Koh Tao är nästan varenda kväll. När jag svishade förbi blombuskarna efter Asia Divers doftade det helt plötsligt syren. Syren, hägg och juni. Jag kunde knappt tro det, var tusan kom den doften ifrån? Jag fick ett sting av hemlängtan men skakade ganska snabbt av mig den då jag insåg hur miserabelt och grått det är hemma just nu. Ingen hägg så långt ögat kan nå. 
 
Jag längtar sällan hem. Jag vet inte när jag någonsin kommer hem. Berättade jag att jag till och med funderat på att göra min instruktörsutbildning efter att ha jobbat som Divemaster ett tag? Ja, det kunde jag väl aldrig tro. Men jag tror att någonstans inom mig finns den där glädjen av att lära ut, träffa folk och visa dem undervattensvärlden. Jag älskar att assistera kurser. Jag har gjort långt fler kurser än vad jag någonsin behövt för min utbildning, men jag vill ha så mycket erfarenhet som det bara går och därför har jag assisterat kurser nu även efter att min utbildning är klar (fick mitt DM nummer för en vecka sedan: #321804 WIHOOO!) och det är vad jag har gjort den senaste veckan. 
 
Jag bestämde mig för att assistera en hardcore kurs. Verkligen göra det svåraste svåraste jag kunde tänka mig. Det som alla DMT's och DM's drar sig från att göra, den sortens kurs som får instruktörer att sucka, stöna och skaka av rädsla... Nej, men ungefär. Vad för slags kurs är det tänker ni? En kinesisk open water. En grupp icke simmande icke engelsktalande kineser som aldrig varit i djupt vatten, som inte vet något om havet och fiskar, som tror att man kan gå under vattnet och som aldrig vill vara barfota, som hatar att bära tunga väskor och som har svårt att skilja på höger och vänster. Jag kör stenhårt på stereotypen här nu, jag vet att det finns undantag, men efter att ha observerat kinesiska elever på båten under tre månaders tid samt nu även assisterat två kinesiska kurser med fyra elever i varje kan jag nu dra vissa slutsatser. 
 
Det var kul att äntligen få assistera min mentor, Suki. Hon är en fantastisk instruktör och hon om någon vet hur man lär kineser att dyka. Första dagen i poolen var lite av en mardröm. En man hade aldrig varit i djupt vatten förut så han stod på poolkanten med all utrustning i flera minuter och drog sig för att hoppa i vattnet. Han svettades, skakade och fick nästan tårar i ögonen, så nervös var han. En tjej hade ingen koll över huvudtaget på sin kropp på vattenytan så hon sjönk ner med ansiktet i vattnet gång på gång och gjorde inget för att få sig själv i ordning så jag fick konstant simma dit och vända på henne. En annan tjej kunde inte simma ens det minsta lilla, så när hon skulle simma upp från poolbottnen, cirka tre meter, sprattlade hon med armarna och formade kroppen som en sjöstjärna och sedan kom hon ingenstans förstås förrän jag kånkade upp henne. Jag fick konstant vara på min vakt när vi var ute i havet och dök. De här två kurserna är de hårdaste jag gjort, jag har aldrig fått kämpa så mycket. Jag var helt slut i kroppen efter båda dyken och andades upp all luft i tanken fortare än jag någonsin gjort tidigare eftersom att jag fick lyfta, flytta, dra, putta och styra eleverna i rätt riktning medan de sprattlade med tårna och inte kom någonstans. Eller så gled de in i reven eftersom att de inte simmade bra nog när det var strömt. Men samtidigt har jag haft så himla roligt. För även om kineser må vara de mest omöjliga eleverna någonsin så lärde sig i slutet. De behöver bara mer tid. Och vilket otroligt tacksamt folk att jobba med! Hela tiden ler de, tackar, tycker att man är hjälte som hjälper dem. Jag har varit omtyckt och fått kramar och fått nervösa frågor på knackig engelska och blivit fotograferad och tagen i hand. Och jag har lärt mig så himla mycket under dessa två kurser. 
 
En eftermiddag när vi kom tillbaka upp på båten efter sista dyket utbrast Emily och Steve "Look! It's whales out there!" och genast sprang vi alla till ena sidan på båten och kisade ut mot havet. Vi tittade och tittade och tittade men såg inget annat än vågornas vita skum och solen som glittrade mörkt orange i vattnet. Tills helst plötsligt någon stort och grått kom upp från vattenytan och blåste en stor fontän med vatten upp mot skyn. VALAR!!! SKYNDA SKYNDA. Så fort alla dykare var tillbaka på båten satte kaptenen kurs ut mot det blå där vi såg dem komma upp och ner och visa sina mörkgrå ryggar. Hela styrkan på båten samlades i fören och där satt vi och oade och aade när vi såg valarna simma runt båten. Pilotvalar var det. Vi applåderade och sköljdes över av den där magiska euforin som börjar i magen och sedan sprider sig ut till tåspetsarna och som får hjärtat att slå lite extra hårt. De var kanske fyra stycken. Eller sex. Det var lite svårt att räkna. Vilka fantastiska varelser som bor i havet, och som låter oss njuta av dem på det här viset. Så vackra, ståtliga, enorma. Solen gick ner och vi satt på båten i solnedgången och tittade på val. Vi fick nästan nypa oss själva lite. Ibland är det svårt att inse att detta är verkligheten och inte något man kokar ihop i fantasin. 
 
Idag började jag mitt internship hos Crystal. Kommer nu att jobba gratis hos dem i fem dagar fram till söndag då jag och Ollie måste åka till Burma på visa run. När vi är tillbaka kommer min kära far och syster och Göran till ön, det är ju helt otroligt att det är så snart redan. Då har jag en paus i mitt internship när de är här för då ska vi bara dyka, snorkla, upptäcka ön och äta gott. När familjen har åkt hem ska jag göra resterande nio dagar av mitt internship. 
 
Idag gjorde jag en scuba review på morgonen för fyra personer. Emily hjälpte mig och såg till att jag gjorde allt korrekt och det kändes bra. Alla var lättsamma och glada och det gick väldigt smidigt och snabbt att göra alla skills i poolen. Det kändes lite häftigt att göra detta faktiskt. Jag fick bra feedback efteråt, en kvinna sa att jag varit väldigt tydlig och hjälpsam i poolen. Det gjorde mig glad att höra. På eftermiddagen ledde jag två dyk för två kunder och hade Emily längst bak i ledet. Nästa scuba review och nöjesdyk får jag klara mig själv, men det känns okej. Jag vet vad jag sysslar med, särskilt vad gäller att leda dyk. Det kommer att bli fem smockfulla dagar nu när jag får jobba hårt och verkligen lära mig vad det innebär att arbeta som en Divemaster, det känns både nervöst och spännande! 

Kram från en glad nybliven Divemaster :) 
 
Här kommer lite bilder från Coralies kamera:
 
 
Zuzanna och jag i slutet på januari.
 
 
Hawksbill turlte på Twins. Jag, Rob, Zuzanna och Coralie var helt lyriska. 
 
 
 
 
Vackraste anemonerna i havet!
 
 
Jag och Coralie.