min allra första sjöhäst

30 augusti

Igår hade jag två DSD's och vi spenderade dagen i Mango bay. Jag var glad att få jobba lite eftersom att det blivit så många dagar ledigt (även om det förstås har varit jättemysigt att få hänga med tjejerna, fast vi grämde oss dock åt att vi missade valhajen som var i Chumphon för två dagar sedan - vi följde inte med på båten för att vi ville sova på morgonen!) och imorgon är det lönedag så det är ju bra att försöka få ihop så många baht som möjligt innan dess. 

Oftast när Mango bay är på schemat suckar alla instruktörer och divemasters och de känner hur livet sakta försvinner ifrån dem. Så tråkigt brukar det vara. Grumligt grönt vatten, sand sand sand, och kanske två fjärilsfiskar på sin höjd. Mango bay är trist. När man har DSD's dock är det ganska bra, för det är grunt och säkert och inte så skrämmande för folk som är rädda. Jag hade en ungt engelskt par i min systers ålder och de var väldigt kul och glada hela tiden. När vi kom till Mango bay igår eftermiddag blev vi alla lika överraskade - GUD så fint det var. Som taget från ett vykort. Kristallklart vatten, himmelsblått och stilla. Man kunde se hela vägen ner till botten från båten och det var knappt några andra dykbåtar där, vilket är ovanligt då Koh tao är ganska trafikerat. 
 
Jag simmade runt längs den västra sidan med mina DSD's och det var vansinnigt vackert. Vi såg allt möjligt och de älskade det. Fina hälsosamma koraller, olika sorters fisk, en muräna osv. De ville såklart göra ett till dyk. Jag hamnade lite vilse på mitt andra dyk, simmade runt i sandöknen och visste inte riktigt åt vilket håll korallerna låg. Vi hamnade mitt i stimmet med små barracudor som bor där, det var kul! Jag hade svårt att titta på kompassen eftersom att jag höll i Hannah och Jack, men till sist lyckades jag orientera mig och satte kurs mot revet. Sand, sand, sand och mera sand, på vägen dit såg vi ingenting. Jag hoppades att mina DSD's inte tyckte att det var tråkigt att simma över så mycket sand. Så plötsligt såg vi fyra kineser som låg i sanden. Ja, det låter lustigt men så var det. Som fyra platta orörliga plankor låg de och tittade på något som var i mitten av dem. Vi blev nyfikna på vad de höll på med. Jag simmade närmre och då såg jag något helt underbart där i sanden och jag förstod vad det var de tittade på... EN SJÖHÄST. En sjöhäst. Min allra första! Jag har aldrig sett någon förut. Jag jublade under vattnet och vi tre trängde oss in tillsammans med kinserna och så låg vi där alla sju, orörliga i sanden, och tittade på den lilla bruna sjöhästen, kanske åtta centimeter lång var han. Sjöhästen gjorde inte så mycket, han viftade lite på sina genomskinliga fenor, plutade med läpparna och krullade svansen. Vi var förtrollade. Ville aldrig simma därifrån. 

När vi kom upp till ytan igen tänkte jag att Hannah och Jack kanske inte skulle förstå storheten i att se en sjöhäst och att de inte skulle vara lika glada som jag, men de tjöt de med och sa att det var helt fantastiskt. När jag sa att jag aldrig någonsin sett någon innan insåg de nog hur coolt det var. Jag log hela vägen tillbaka till båten. Hade en fruktansvärd huvudvärk för att jag nästan inte druckit något vatten på hela dagen men det gjorde ingenting för jag var så glad. 
 
 
 
Har ju visat denna bild förut, när Piero fridyker i Mango bay. Men jag har ingen bild från dagen så jag tyckte att denna passade fint. Bilden är från januari-februari när Koh Tao var vackert nästan jämt. 

Kommentera här: