trettiofem dagar kvar

35 dagar kvar tills jag åker. 36 dagar tills jag står i den kvalmiga luften i Bangkok och väntar på tåget in till stan. 37 dagar kvar tills jag sätter foten på träbryggan på Koh Tao och ser palmerna täcka bergstopparna på ön. Om ingenting blir försenat förstås. Om inte Aeroflot klantar till det i Moskva så att jag måste sitta på terminalen och glo in i väggen, om jag inte tappar bort mig i vimlet på Khaosan road och inte hinner till busshållplatsen i tid, om inte färjan fastnar i vågorna på havet och aldrig kommer fram till ön. Men det känns inte troligt. Snart är jag där. Dykning och glada människor och sandiga tår. 

Denna helg är min tjugonde på rad. Jag är inte särskilt trött. Jag har roligt på jobbet, jag syr fast flaggor på min väska när jag har tid över hemma, går ut med vännerna och dansar och dricker vin, suckar över att bilen krånglar, ojar mig över hur fina träden är i sprakande rött. Jag sålde min kamera och ena objektivet för ungefär två månader sedan och igår ropade jag in ett nytt kamerahus och ett objektiv jag velat ha länge på Tradera. Klockan nio på morgonen satt jag och budade fast jag kommit hem halv fyra efter att ha varit ute med jobbkompisarna och röjt på stan. Jag har fått mejl från båda säljarna som säger att de postat grejerna och jag kan knappt vänta på att få börja använda nya kameran och göra en bekantskap med den. Mina tidigare kameror har ju fått heta Fred och George (ja... ni vet ju vilka jag döpt dem efter). Jag har inget namn till denna ännu. Det ska iallafall bli oerhört kul att börja fotografera en del igen, även om det börjar bli lite regnigt och tråkigt här hemma. 

I bilen hem från jobbet idag lyssnade jag på Evert Taube. Calle Schewens vals. Och så tänkte jag på sommaren som varit och den vanliga tanken "är det redan slut?" dök upp. Tänk att det går så fort varenda år. 
 
 
Kungsträdgården i våras. En vecka efter att jag kommit hem från Asien. 


badpojkarna vid vattenfallet

 
De här grabbarna träffade vi under vår sightseeingdag i Wayanad distriktet. De plaskade omkring i floden vid vattenfallet i kalsonger och höll på att dö av skam när de fick se mig och Ullis komma gående. De höll händerna för sina gapade munnar, flabbade och viskade och fnissade och försökte gömma sig under vattnet. De kunde dock inte hålla sig från att be om en bild när de fick syn på Carmelo som hade kameran framme och posade glatt när han siktade kameran mot dem. Killen i sanden såg vi inte först och det skrattad vi åt efteråt när vi la märke till honom. Detta är alltså Carmelos bild. Den ska jag iallafall ha i mitt album för att jag tycker att den är ett bra bevis på hur roliga människor man stöter på i detta fantastiska land.