when the morning light explodes

24 november 
 

Jag har varit hemma hela dagen och pluggat. Öroninflammationen hindrar mig från att dyka eller göra något ansträngande överhuvudtaget då det pulserar och susar och gör ont. Picoune höll mig sällskap hela morgonen när jag åt frukost i soffan med Efter tio på datorn. Hon låg och purrade och strök sina morrhår mot mitt lår, jag drack kaffe med mycket mjölk i och nere i köket måste en gecko ha gått vilse för han satt där nere och ropade i säkert femton minuter (GE-CKOO, GE-CKOOO, GE-CKO, jag lovar, det är precis så de låter).
 
Idag har hunnit läsa igenom de tre första kapitlen i min Divemastermanual. Jag har gjort mina tre första Knowledge reviews, highlightat viktig text och strukit under engelska ord jag måste slå upp i ordboken. Under eftermiddagen ringde jag en av mina instruktörer och sa att jag blir hemma imorgon också, men på måndag räknar jag definitivt med att dyka upp. Då ska vi gå igenom tankarna med nitrox innan vi ska dyka med dem för första gången (vilket blir på tisdag tror jag), och detta vägrar jag missa! 
 
Igår hade jag min nitroxkurs på förmiddagen och O2 providerkurs på eftermiddagen. Jag hade roligt under båda. Jag trodde inte att jag skulle ha nytta av att göra några specialty courses eller att jag skulle gilla det, men nu efteråt känns det bra och roligt att jag gör dem. Att dyka med nitrox är lite annorlunda mot att dyka med en vanlig tank. Istället för 21 procent syre och 79 procent nitrogen är blandningen annorlunda, så syret ökar till mer än 21 procent, vanligtvis 32 eller 36 procent. Jag ska inte hålla någon lektion för er, men enkelt förklarat så innebär det att man vanligtvis kan njuta av längre dyk med nitrox. Det är dock en del man behöver tänka på och lära sig då det innebär risker som med all dykning. Min O2 providerkurs handlar bara om hur man bär sig åt i en nödsituation där man måste ge syre till någon (till exempel om någon råkar ut för dykarsjuka), hur utrustningen ser ut och vilken patient som kräver vilken sorts behandling. Lite som en bonuskurs till Rescue diver. Vi alla fick testa på att andas 100 procent syre ur denna tank, och även om kanadensiska Angela bestämt hävdade att hon kände sig som att hon svävade på moln tyckte jag själv att det inte var något speciellt alls. Jag kan ju sammanfatta dessa dagar med alla de här kurserna med att säga att det jag vet om livräddning och nödsituationer nu är mer än vad jag någonsin lärt mig under alla år vi hade det på schemat i skolan. 
 
 
Åh, jag saknar redan båten. Det är trist att vara hemma. När jag har haft en lång dag på Crystal med dykning, saltvatten i ögonen, plugg och ömma fötter längtar jag alltid hem och kan knappt vänta på att kura i soffan med en film och mat men när jag har varit hemma en hel dag vill jag göra vad som helst utom att vara här.
 
De morgnar jag inte kan åka med Ollie till Crystal om han till exempel är på morgonbåten men jag inte har något schemalagt förrän klockan nio promenerar jag dit. Visst är det skönt att åka med på moppen (nej, jag kan fortfarande inte köra och har således inte heller köpt en egen) eftersom att det inte tar mer än fem minuter dit, men jag tycker om min halvtimmes promenad också. På morgonen är det inte stekhett ännu. Jag packar det nödvändigaste i min väska, sticker fötterna i flip-flopsen, kollar att katten inte är i rummet, låser dörren och traskar iväg. Jag går alltid på Yellow Brick Road, den lilla vägen längs med stranden bort till Mae Haad. På morgonen ligger hundarna slött och såsar utanför de stängda klädshoparna, restaurangerna har börjat förbereda sina frukostar och en del morgonpigga thailändare sopar gatorna, klipper gräset och kollar motorerna på longtailbåtarna. Det doftar rökelse, nudelsoppa, kaffe, hav och nygräddat bröd. När man passerar massageställena kan man känna den kalla air conen ge en liten pust på fötterna när man går förbi. Många dykare är vakna förstås. Det lastas tankar på truckar och i longtails, någon skriver upp eftermiddagens divesites på en tavla och de som inte är med på morgonbåtarna sitter och hänger utanför Koh Taos alla dykshopar och umgås. Det är avkopplande. Det är skönt att gå barfota, att hålla flip-flopsen i ena handen, och klappa på alla söta hundar man passerar. Nästan alla viftar på svansen när man visslar på dem. 
 
Så nu tänker jag bli frisk snabbt. Det är trist att vara hemma. 
 
 
1 sexy mama:

skriven

Åh nej typiskt med öroninflamation! Håller tummar o tår för att det går över fort fort fort! Hoppas de inte håller i sig länge, du som har haft problem med öroninflamation tidigare :S <3

2 Sofie:

skriven

Du beskriver dina dagar,livet där nere så otroligt bra. Känns nästan som att man själv är i Thailand :) Hoppas öroninflammationen har blivit bättre nu! Förstår att det inte kan vara kul att sitta hemma när det finns så många andra roliga saker att göra! Kramar

Kommentera här: