och göken gol i sommarkvällen

Idag åkte jag och mamma ut till Vallentunas ände. Ja, ungefär iallafall. Vi skulle flyttstäda min fasters stora röda hus, hon har nämligen tagit sitt pick och pack och flyttat till annan ort. Jag älskar vägen ut till min faster. Så fort man kommit bort från allt stök och oväsen av trafik, fabriksområden och stressade människor som skyndar över gatan är allt stilla och vackert ute på landet. Man kör förbi en gammal handelsbod, en kyrka med stenmur runt, några kor som står och dricker ur bäcken och glada sommarhästar som viftar bort flugfän med svansarna. Rapsfälten har precis blommat ut men det är ju fint ändå med alla gröna fält som böljar sig bort till skogsänden. Grässtråna trängs med hundkex, smörblommor och midsommarblomster. Om man vevar ner bilfönstret känner man så många dofter att det är svårt att veta vad som är vad. Ladugård, syrenbersåer, granskog och sommarsverige. Det doftar sött och tryggt och barndom. Visst är det roligt att det ofta är den här årstiden som dyker upp i ens tankar när man tänker på barndomen? Mina finaste minnen är nästan alla från sommaren. Det som gör mig mest nostalgisk är sommaren. Det Sverige jag tänker på och saknar när jag reser är precis såhär, så som det är just nu. När människor jag träffar under resan frågar mig om hur mitt land är beskriver jag det som det jag ser utanför fönstret nu. Oändligt ljusa kvällar, kransar i håret under Midsommar och nakendopp från bryggan i en stilla sjö.

När man kör ut till min faster passerar man skyltar som heter "Svartbäcken" eller "Gårdsbutik" och husen är röda med vita knutar, gärdesgårdar och äppelträd. Vi stannade vid ett ställe och köpte tomatplantor för tio kronor styck enligt principen "lägg pengarna i lådan". Göken gol borta vid horisonten och inte en kotte syntes till. I en hage man passerar går det en bunt svarta får som precis fått lamm och när de ulliga småttingarna skuttade omkring i kvällssolen fladdrade det till i magen på mig. Jag ville egentligen bara stanna bilen, gå ut barfota i fårhagen och lägga mig där i gräset bland björkarna och lyssna på skogen. Och klappa alldeles nya lamm förstås. Jag önskar ibland att sagor kunde vara på riktigt. Att man kunde ligga barfota i en fårhage och tänka att det fanns troll, älvor och skogrån på riktigt där ute i skogen. Inga farliga förstås. Men bara att de fanns där och gjorde världen lite mer magisk.

Hos min faster växer det syren, rhododendron, pioner och maskrosor. När jag städade övervåningen öppnade jag sovrumsfönstret och fåglarna sjöng för mig och hästarna frustade i hagen nedanför. Jag stod och tittade på dem en stund. De går i världens vackraste mest vildvuxna hage och bara njuter. Och de är så fina att det gör ont i mig. Smala, smäckra halsar och starka ben och mjuka näsborrar. Jag vet precis hur de doftar. Hur lena de är på underläppen och vilka långa ögonfransar de har.

Jag vill ha en syrenberså som Pettson och ett kök som taget ur tavlorna av Carl Larsson. Kökssoffa, knarrigt golv och gammal vedspis. Allt det här är förstås allra bäst och vackrast på sommaren, men jag vet att vintern har sina fördelar den med. Idag tycker jag hemskt mycket om Sverige. När det är såhär sprudlar det i kroppen på mig och jag vill inte vara någon annanstans ikväll än just precis här. Ge mig några älvor i kvällsskymningen och en prins på en vit springare och jag stannar för evigt.