första gången jag blivit riktigt rädd och haft ett dyk som slutade illa

28 december
 

Igår hade jag och Ullis det värsta dyket någonsin. Jag var räddare igår än vad jag någonsin varit i alla situationer med stökiga hästar och avramlingar in i hinderstöd, oväntade möten med älgtjurar i skogen och fötter som fastnat i stigbyglar. Ridsport kan vara läskigt, och man kan tappa kontrollen och det är stora djur man handskas med, men dykning är hundra gånger värre när det inte går enligt planerna. Igår gick det inte alls enligt planen. 
 
Vi började med morgonbåten och hade två halvbra dyk på Twins och White rock. Sedan vågor och vind efter julafton då vi ställde in Sail rock, och med fullmåne och tidvatten så är inte sikten optimal just nu och det är ganska strömt till och från beroende på var på revet man är. Jag och Ullis gjorde lite mer mapping på Twins och gick så djupt det var möjligt på White rock eftersom att vi skulle till Chumphon på eftermiddagen och det är inte rekommenderat att först göra grunda dyk för att efter det gå djupt. Vi lyckades nå 25 meter på White rock och highfivade det under vattnet, för då kunde vi gå till åtminstone 20-25 på Chumphon. Vi såg fram emot att åka till Chumphon eftersom att båten inte skulle vara så full, det var nästan bara DMT's på listan och vi skulle dessutom göra dubbeldyk där och valhajen hade setts på morgonen så allting kändes väldigt lovande! 
 
Sikten på Twins och White rock var skit på morgonen. Några som hade dykt på Chumphon på morgonen och sett valhajen sa att sikten varit dålig även där och Robin rekommenderade oss att använda bojlinan när vi gick ner, annars var det risk att vi skulle hamna fel. Det var lite vågigt när vi åkte ut med båten. Men stämningen var god och i skrattade och skojade och jag kände mig väldigt förväntansfull inför att hoppa ner i vattnet. Skulle jag äntligen få se den där sabla valhajen nu??????? 
 
Vi hoppade i. Jag blev förvånad över hur strömt det var. Sparkade allt jag hade för att komma bort till fronten på båten och bojlinan. Jag hämtade mina nyinköpta fenor samma dag också så det var lite ovant att använda dem för första gången. Jag, Ullis och en grupp andra dykare gick ner samtidigt. Jag fick en chock över hur dålig sikt det var. Mörkblått, svart, grönt med grumliga plankton, manettrådar, sand eller vad det nu var överallt. Vita prickar och smuts och blurr. Jag såg knappt linan, ännu mindre själva revet. Vanligtvis ser man nästan hela vägen ner, hela korallrevet, anemonerna och klipporna och andra dykare. Nu såg vi noll. Jag och Ullis tittade på varandra och tittade ner, vi visste knappt var vi skulle. Jag försökte hålla mig till linan och höll koll på datorn när jag gick ner. Tio meter, fjorton meter, sexton meter, tjugotvå meter...Vi såg fortfarande inget rev. Det brände på benen, halsen, händerna. Manetjävlar som man inte ens ser. Lösa trådar som flyter omkring i strömmarna och bränner en fast de lossnade från själva maneten för åratal sedan. Jag och Ullis vinkade åt varandra, pekade, bestämde oss för att gå upp, det skulle aldrig gå att göra detta dyk när vi inte såg något. Vi hade en annan instruktör ovanför oss med en annan dykare. Han låg på sex-sju meter och bestämde sig också för att gå upp. Under oss, långt ner, var två andra dykare som hörde till instruktörens grupp och jag har ingen aning om vad de gjorde där nere när de andra två var där uppe. Ibland såg vi knappt dem nedanför oss, då de försvann in i grumlet såg vi bara när deras bubblor flöt upp förbi oss. En minut efter att vi bestämt oss för att gå upp kunde vi inte längre se bojlinan. Puts väck. Jag såg varken linan eller båten på ytan längre. 
 
Vad som är trist med dykning är att det kan ta en två minuter att komma ner till tjugofem meter, men mycket mycket längre tid att komma upp igen. Även om vi bestämde oss för att avbryta och simma upp till ytan igen måste man följa datorn, tänka på tryck och dykarsjuka och gud vet vad och därför sniglar man sig upp, meter för meter. Och så safety stop på det, tre minuter på fem meter. Ullis hade hamnat nästan nere på trettio meter och de två killarna under oss var ju ännu längre ner så därför kändes det inte bra att strunta i vårt safety stop trots att vi inte spenderat mer än någon enstaka minut nere på djupet. 
 
Vad som hände sedan är lite förvirrande. Intruktören ovanför oss med sin ena dykare signalerade att han skulle gå upp. Vi fattade ingenting, skulle han lämna sina andra två dykare där nere? Han simmade upp. Stoppade ner huvudet under ytan och pekade åt oss vilket håll båten låg åt. Jag och Ullis låg väl på elva meter ungefär, de andra två var fortfarande nere på nära tjugo. Vi såg hur instruktören och hans sällskap började simma åt höger på ytan mot båten och vi började sakta följa efter dem under vattnet. Men de försvann snabbt ur sikte och vi kunde inte längre se deras plaskande fenor på ytan. Hur långt bort var båten? Vi visste inte. Den borde vara precis där, tänkte jag. Jag såg inte bojlinan men tittade mig omkring och kisade upp mot solljuset. Här och var i vattnet skymtade vi de riktigt stora, rosa maneterna. Jag var livrädd för att en av dem skulle flyta in i mig.
 
Efter ett tag kom de två killarna upp till vår nivå. Vi låg på fem-sex meter i lite mer än tre minuter eftersom att vi fortsatte att glida upp och ner och då hindrade datorerna från att räkna ner. Jag hade svårt att hålla mig på en nivå och gissade att det var strömmen som kastade mig upp och ner. Varje gång jag hamnar djupare än sex meter slutar datorn att räkna ner och därför dröjde vårt stop lite. 
 
Vi simmade sedan upp till ytan alla fyra. Och det var då jag började bli rädd. Jag kom upp med huvudet ovanför ytan och genast slog vågorna över ansiktet och jag svalde saltvatten. Vågorna var höga och jag försökte sträcka på mig för att se var båten var men jag såg ingenting utom hav. Jag snurrade runt. Ingen båt. Var tog Ullis vägen? Jag glömde att blåsa upp min BCD först så jag sparkade allt jag kunde med benen för att hålla mig på ytan. Tröttheten. Mjölksyra i benen. Gud, så strömt det var. Stressade upp mig, men kom på att jag inte blåst in luft i BCD:n, och så fort jag gjorde det och kunde flyta lugnade jag ner mig lite. Fick syn på Ullis. Hörde killarna prata. Och så såg vi båten. Nästan fyra-femhundra meter bort. Vågorna slog över oss så jag såg bara båten varje gång vattnet sjönk. Vi svor och började simma mot båten. Jisses vad långt det var. Och strömmen var åt helt fel håll så för varannan spark med benen flöt vi bakåt igen. Jag var helt slut inom någon minut. Fick kramp i vänstra benet. Gråten steg i halsen och jag kände mig orolig, rädd, ledsen. Hojtade åt Ullis att jag aldrig skulle orka simma hela vägen. Hon var ju också rädd och visste inte vad hon skulle göra så hon peppade mig bara att fortsätta simma, och det var allt vi kunde göra. 
 
Alla fyra hade ungefär 100 bar kvar i tanken. Vi bestämde oss för att sätta på masken, stoppa in regulatorn i munnen och simma med ansiktet ner på ytan till båten för att få mest kraft i benen. Snorkeln gick inte att använda eftersom att vågorna fortsatte att skölja in över oss. Jag tror inte att båten såg oss. Vi var för långt bort. Vi funderade på om vi skulle vinka för att få dem att komma och plocka upp oss, men vi var ju inte i en nödsituation, eller? Nej, men det var jobbigt och jag var rädd precis hela tiden. Vi simmade allt vad vi kunde men det kändes inte som att vi rörde oss alls. Vi kom aldrig närmare båten. Det stack och brände på knäna, smalbenen. Varje gång jag stoppade ner ansiktet under ytan efter att ha kikat efter båten brände det på kinderna och i pannan. Manettrådar. Överallt. Jag började andas kort och ryckigt och jagade upp mig själv. Det var otroligt obehagligt att inse hur långt vi hade att simma i detta vatten och samtidigt ha saker på huden som man inte ens ser. När man tittade ner under ytan såg man bara blått, blått, blått, svart, grummel, partiklar och stora maneter då och då. 
 
Det är vansinnigt hur långt vi gled utan att inse det. Man förlorar uppfattningen om vad som rör sig och inte under vattnet, vad som är höger och vänster och upp och ner försvinner när man är viktlös och flyter omkring. Datorn visar en elva meters djup och eftersom att man ligger på samma djup hela tiden inser man inte att man samtidigt glider hundratals meter åt fel håll. Vi var ju alla tillsammans hela tiden. Jag trodde att vi fortfarande var vid båten. Jag var bombsäker på att linan bara försvunnit i grumlet men att den fortfarande var där, inte att vi inte ens var kvar där längre. 
 
Det tog oss nästan trettio minuter att simma tillbaka till båten. Mitt ben gjorde ont och krampade men det släppte efter ett tag och kvar var bara mjölksyra och trötthet. Jag hade tårar på kinderna och kände mig miserabel och orolig. På båten hade de kastat ut ringen med repet och så fort jag grabbade tag i det orkade jag inte göra mer. De fick dra in mig sista biten till båten i repet, jag orkade inte simma mer. Att klättra uppför stegen var svårt. Vågorna slog och båten gungade. Jag var helt slut. 
 
Det var jobbigt med de andras reaktioner på båten. Ingen förstod nog hur rädda vi varit eller hur jobbig hela situationen var, så därför fick vi inget stöd eller hjälp. Alla på båten hade inte glidit iväg som vi gjorde.   Några av dem hade faktiskt lyckats ha ett dyk, och dessutom sett valhajen passera framför deras ögon två gånger. De var lyckliga och glada och sa till och med till oss: Men det var väl inte så farligt? Och att höra något sådant när man varit så rädd ger en magont. 
 
Vi kunde inte göra ett andra dyk på Chumphon förstås. Så båten åkte tillbaka till ön och stannade vid White rock. Alla utom jag och Ullis hoppade i för ett andra dyk. Jag var fortfarande skärrad och hade tappat all lust att dyka och Ullis var arg och irriterad, en reaktion på att hon också varit rädd. Vi packade ihop våra saker, bytte till torra kläder och låg uppe på soldäcket och tittade på moln och pratade om det som hänt. Jag är glad att jag var med om något sådant här med en vän som jag kan prata med. Människan fungerar ju som så att vi reagerar olika på samma upplevelse. De två killarna som kom upp till ytan samtidigt som oss var nog också lite nervösa, men de var inte lika trötta och fick inte kramp, de ryckte mest på axlarna och jagade inte upp sig. De tyckte inte att vattnet var läskigt. Medan jag på allvar trodde att jag inte skulle lyckas simma mot strömmen tillbaka till båten. 
 
Idag känns det lite bättre. Det är väl lite som att ramla av hästen ändå, det är läskigt men det är bara att kliva upp igen och fortsätta. Jag ska dock inte dyka idag, och imorgon har jag annat än hav på schemat, men dagen efter det måste jag tillbaka i vattnet igen för att bli av med obehagskänslan. Jag älskar fortfarande det här. Men det var skrämmande att inse att man faktiskt kan tappa kontrollen och råka illa ut om man inte passar sig. 
 
 
 

oh holy night

Här är lite fler bilder från min julaftonskväll på Crystal med alla vännerna. 
 
 
Såhär glad var Angela.
 
 
Ollie.
 
 
Ullis, Ollie och jag.
 
 
Ralph till vänster blev klar med sin DM några dagar innan julafton, Aya till höger planerar att vara färdig inom en vecka. Snorkeltest snart igen alltså!
 
 
 
Här är Emma, hon är från Nya Zeeland och hon har också lilla kinesiska Suki som mentor :)
 
 
Ullis och Zusanna.
 
 
Dora, från Ungern, som var min instruktör under min Rescuekurs, och Attila, även han från Ungern, som assisterade min Rescuekurs och som gjorde sitt bästa för att dränka mig när jag skulle rädda honom. 
 
 
Jag, Attila och Ullis. Ja, det här är  ju lite senare på kvällen och det är inte lätt att fotografera onykter i mörkret! 
 
 
Emma och Emily. 
 
Kameran fick vara kvar i Ullis rum när vi gick till Sairee och Maya bar. Och tur var väl det. 

God Jul till er alla, hoppas att den var lika fin som den var här borta! 

juldagsmorgon på stormigt hav

Min julafton blev precis så bra som jag hade hoppats på. Även om vi aldrig åkte till Sail rock och det regnade halva dagen var allting ändå perfekt på sitt eget vis. När vi vaknade på julaftonsmorgonen klockan sex regnade det och himlen var grå. Vi packade väskorna inför dagen och åkte iväg till Crystal. Alla hade tomtemössor på sig, regnet öste ner, det droppade vatten från mitt hår och nästipp, och vi väntade på att båten skulle bli redo för avfärd till Sail rock. Vi jublade och kramades och jagade upp varann inför denna dag med dyk på en av de bästa ställena man kan åka till i Thailand. Det var en stor regnbåge över himlen och det doftade mat på båten av allt som vi tog med oss för lunchen. 

Men vi fick vända. Havet var vilt och okontrollerat, vår stora båt skumpade och guppade och gungade och folk höll sig krampaktigt i bänkarna för att inte ramla. Vattnet sköljde in överbord. Vi hade aldrig klarat en två timmars resa på öppet hav till Sail rock. Det beslutades att vi istället skulle göra två dyk på Chumphon så vi styrde kosan dit. Jag var jätterädd. Vågorna var de största jag sett, de slog in över andra våningen på vår gigantiska båt och jag som avskyr havet egentligen var inge vidare glad just då. Vi höll i oss i en av stängerna i mitten på båtdäcket och medan jag och Aya tjöt av rädsla tjoade Brandon och Cameron av glädje över hur kul det var att ramla omkring på båten och de njöt av kittlet i magen när vi gungade över vågorna. 

Vi fick ställa in Chumphon också. Vi kom aldrig dit heller. Åter igen vände vi båten och det slutade med att vi fick lägga till nära stranden och dyka på White rock och Hin pee wee. Suck. Jag hade ju längtat efter att dyka med Nitrox på Sail rock, men samtidigt var jag glad över att vi gömde oss inne vid ön på lugnare vatten. Jag var kall, hade gåshud och var dyngsur. Det var båtar överallt, vågor, regn, blåst och oväsen. Jag kände inte alls för att hoppa i vattnet och dyka... Men det var ju bara att göra det. Och vilken lättnad det var att jag faktiskt gjorde det. När vi simmade bort till bojen där vi skulle gå ner svalde jag saltvatten när vågorna slog in över ansiktet och jag tänkte att det enda jag ville var att åka hem och ta en varmdusch. Men så fort vi gick ner under ytan sköljde lugnet in över oss. För hur stökigt och regnigt det än var är ovanför var vattnet tyst, varmt och fridfullt där under. Det var lite strömt, men korallerna var lika färgglada som alltid, fiskarna gled runt i stora stim och allt jag kunde höra var min egen andning. Åh. Vilket lugn! Vad skönt det är att dyka! Man bara slappnar av, tittar på fisk och simmar långsamt, långsamt. Jag ville aldrig gå upp till ytan igen. 

Vi åt lunch på båten och gjorde totalt två dyk, båda med Nitrox. Att komma tillbaka till piren och gå iland var en lättnad efter den stormiga dagen (vi kom knappt tillbaka upp på båten igen även om vi var på White rock). Jag fick min varmdusch till slut. Och på kvällen åkte vi tillbaka till Crystal för att ha barbecue med hela gänget. Vi åt grillspett, pommes, sallad, kyckling. Skålade och sjöng och pratade, fotograferade, dansade. Senare gick vi till Sairee och dansade på Maya bar hela natten. Med ljuslyktor i träden, eldshow på stranden, fyrverkerier, barfota och varm och med de gladaste människorna omkring mig kan jag ju bara sammanfatta det som en väldigt bra julafton. Inte traditionell som man är van vid hemma, men ändå en av de bästa jag haft i mitt liv. 
 
 
Jag och Ollie köpte en lykta och skickade upp den i himlen.