mer bilder från govindam palace, vårt krypin i Rajasthans mest romantiska stad

Jag har ju knappt visat några bilder från Govindam Palace, där vi bott under vår tid i Udaipur. Och, det beror nog på att jag inte tog så många bilder... Men dessa tre hittade jag iallafall. Kom ihåg, många hostel/guesthouses/hotell i Indien har väldigt tjusiga namn som de inte alltid lever upp till (som Palace eller Paradise, till exempel) och även om detta hotell är klart finare än många hostel jag bott på i olika länder är det ju inte tiptop som man kanske kan tro av namnet. Som jag skrev förut har vi ju knappt rinnande vatten i badrummet utan måste gå och knacka på hos tyskarna och fylla en hink om vi vill duscha eller tvätta kläder. MEN, Govindam är trots allt väldigt vackert. Det är lite smutsigt, slitet och skulle behövas rustas upp lite, men potentialen är stor. Det är ju så himla nära The Lake Palace att det är löjligt, sagoslottet ligger precis bredvid. Uppe på taket ser man över hela staden och utanför dörren, förbi den smutsiga gränden med sopor och magra hundar, ligger alla marknader, lunchstället Sunrise och allt annat vimmel man vill komma åt. Så... vi trivdes ju bra förstås.

 
Utsikt från taket på morgonen. Dags för frukost!

 
På kvällen blir allting rosa och staden blir lite tystare till skillnad från oväsendet på dagen.
 
 
I skymningen är det mysigt att krypa upp i någon alkov bland alla kuddar och sitta där och filosofera, läsa en bok eller som i Ullis fall: skriva dagbok. Det är kul att ha sällskap av Krishna också. Det var här i Udaipur som han lät oss lyssna på Kolaveri Di första gången.

Jag rekommenderar alla som åker till Udaipur att försöka bo så nära Lake Palace som möjligt. Då når man alla marknader och bra restauranger! Enda minuset med Udaipur är att det inte är så tryggt som ensam tjej, eller som två tjejer utan manligt sällskap, att gå ut när det är kväll och mörkt. Men det löste vi ju fint med att antingen gå ut och äta med Krishna eller med de tyska killarna. Fast visst skulle det vara trevligt att kunna klara sig själva också, men så är det inte alltid här. Man får anpassa sig efter var man befinner sig.

lunchutsikt från sunrise

 
Jag gillar att sitta och äta lunch på Sunrise och titta ut på en av de lugnare gatorna i Udaipur. Det händer egentligen inget speciellt men det är mycket mer spännande än vad som sker på Drottninggatan. Här är det fullt av färgglada skyltar, tuk-tuks, fruktmarknader och sariklädda kvinnor. Någon ko passerar och försäljarna hojtar. Man känner sig trygg på dessa roof-top restauranger och det är skönt att sitta i skuggan en stund. Efter några dagar här i Udaipur känner man inte avgasbajslukten längre. Nu doftar det mest mat och exotiskt, tycker jag. Och det är ju inte fy skam att ha utsikt över The Lake Palace när man sneglar ut från hotellet heller.
 

kathakali dance & heta kvällar i kochi




En av dagarna här i Kochi var vi på en show, Kathakali Dance, och tittade på utklädda indiska män som hojtade och pep och skrek och dansade typisk sydindisk dans. Det var ett himla liv. Ganska trist, för de säger ingenting utan allt är bara ljud och kroppsspråk, men lite kul också då jag faktiskt tyckte om en av låtarna de framförde. Mannen nere i hörnet på bilden sjöng en jättevacker sång på något indiskt språk och då rös man lite. Man kan se Kathakali lite överallt i Kerala, men kanske allra lättast är det i Kochi där det inte går att missa att få reklamblad utdelade till sig eller att se alla annonser som sitter uppklistrade över staden. Det kostar inte speciellt mycket och är en trevlig upplevelse. Det var ganska svalt och skönt där inne i mörkret vid teaterscenen, en skön flykt från hettan och kvalmigheten där utanför. Kochi är lätt en av de varmaste och kladdigaste ställena vi besökt här i Indien... Luftfuktigheten är inte nådig!

Ullis och min kvällsrutin innan vi går ut och äter middag med Carmelo och Antonio är att duscha iskallt i vårt pyttelilla badrum, gå runt i underkläder så länge som möjligt i rummet samt ha takfläkten på högsta blås. Det är så hett att så fort vi gör minsta rörelse dryper svetten. Det går inte att ha kläder på sig. Det bara klibbar. Som TUR är så har Kochi lite mer tillåtande klädregler för kvinnor, vi behöver inte ha långärmat eller sjalar på oss. Inte lika okej med shorts dock, men det går ändå på sätt och vis för byn är liten och inte särskilt skrämmande. Mer turister, backpackers, än lokala indiska män. Medan jag och Ullis väntar på att Carmelo och Antonio ska knacka på dörren och säga att de är klara att gå och äta står vi jämsides och låter fläkten blåsa oss i ansiktet. Och så står vi bara där. Blundar. Njuter av vinden i ansiktet. Om man så bara behöver lämna fläkten i trettio sekunder för att kanske gå in i badrummet och hämta örhängena är det kört, då börjar man svettas igen. Usch, det är vansinnigt.

På kvällarna när vi ätit gör vi inte så mycket annat än går tillbaka hem till hostlet och sitter på balkongen och pratar mat, katter och gamla filmer. Det är ganska skönt att sitta där uppe i tystnaden. Kochi är lugnt om kvällarna, det finns kanske två barer men de stänger klockan tio och efter det finns det inget att göra. Då saknar man pulsen i Mumbai litegrann. Det hade varit kul att göra om en våra kvällar vi hade där, när vi satt på nedervåningen på Leopolds och umgicks med några nyligen funna vänner och sedan dansade till helt okänd musik på den rökiga och kvalmiga övervåningen (inte en enda som tafsade eller kom för nära!).

Okej, här är det knäppaste och roligaste som hände en av morgnarna i Kochi: Jag träffade en bloggläsare på vårt favoritcafé när vi åt frukost. Hur galet är inte det? Jag har cirkus sextio unika läsare varje dag och så träffar jag en av dessa i södra Indien. Jag satt och drack kaffe med Ullis och italienarna när en svensk tjej kom fram till oss och frågade "Hej, är det du som är Emilie?". Jag blev förvånad men tänkte att hon kanske var en tjej från gymnasiet eller liknande, men då berättade hon att hon läser min blogg och kände igen mig. Herregud. Jag började skratta och sen pratade vi en stund, hon var supertrevlig och hade rest i norra Indien ett tag helt själv så vi hade en del historier att dela med varandra om galna indier och upplevelser. Det är knäppt hur det kan bli. Hon visste ju inte ens om att jag var i Kochi för att jag inte bloggat på säkert en vecka och talat om var jag var. Ja, så kan det bli iallafall.