en ananaskaka lindrar under ledsna dagar

6 april

Någon gång under tidiga förmiddagen kom jag fram till Koh Tao idag. Ingenting är riktigt som jag har föreställt mig. Det är dåligt väder (det har regnat ända sedan jag kom hit, men nu sedan klockan fyra har det varit sol i en timme), det är dyra guesthouses och inte särskilt mycket folk. Folkfrågan handlar nog om full moon partyt på Koh Phangan gissar jag, det går av stapeln ikväll. Så det folket ramlar väl in här i övermorgon kan jag tro. Jag kom hit trött och sliten, vinglade av båten med väskan på ryggen och kände mig lite vilsen. Att leta boende ensam är inte så roligt. Min flipflop gick sönder men jag lyckades laga. Det var en kille på bryggan som jag såg i Indien. Naken, dessutom. Han badade näck på stranden i Varkala mitt i natten medan jag och Ullis satt där med ett gäng i sanden. Han hade inga skrupler överhuvudtaget så som han rusade omkring med bar ända vilket gjorde att jag blev alldeles generad.

Bussresan från Bangkok ner till Chumphon (där båten går ifrån) tog ungefär tio timmar och hade kunnat vara så himla fantastiskt bekväm om det inte vore för mitt sällskap på sätet bredvid. Det var faktiskt en aircon-VIP-buss, hör och häpna! Två våningar, stort utrymme för benen och möjlighet att fälla sätet långt bakåt, inte för varmt och inte för kallt, mörkt, tyst. Jag var snabbt på bussen och tog ett säte jag ville ha. Sedan fylldes det långsamt på och när det bara fanns några få säten kvar började jag se mig omkring med syfte att försöka lista ut vem som skulle hamna bredvid mig. När det var kritiskt med platser kvar kom ett killgäng på fem stycken uppför trappan. Runt tjugofem år, solbrända, muskulösa armar och de såg ut som en surfardröm allihop. Någon av dem kan jag ta, tänkte jag och hoppades att någon av dem skulle slå sig ner hos mig. Men icke. De spred ut sig på andra ställen, och då var det bara jag kvar som inte hade en säteskamrat. Förrän sista personen kom stånkandes upp.

En stor man på femtio år, svettdroppar i pannan, högljudd andning. Jag suckade högt inom mig. "Is this seat taken?" frågade han mig och jag skakade på huvudet. Han slog sig ner. Stanken av svett blockerade alla mina sinnen. Jisses. Ni vet en sådan där riktigt, riktigt tung och vidrig svettlukt som bara kommer från män? Så luktade han. Han log mot mig och försökte inleda en konversation. "Let me guess, you're going to the full moon party at Koh Phangan?" sa han och tittade på mig. "No, I'm going to Koh Tao" svarade jag och tittade ut genom fönstret. Jag var inte på bra humör, och det handlade inte bara om att jag inte fick någon av surfkillarna bredvid mig. Fortfarande mörbultad efter den hemska natten i Bangkok och vilsen i själen kände jag inte för att prata. "Ok, that's a good choice" sa mannen och jag nickade till svar och fortsatte att titta ut genom fönstret. Då blev han tyst. Jag satte handen för munnen och försökte att inte dra in någon luft i näsan. Han var väldigt stor. Det blev så att han gled in även på min plats, hud nuddade hud och det klibbade och jag kände hur obekväm jag blev i hela kroppen. Jag försökte att trycka mig så nära fönstret som möjligt men det var alltid en arm eller ett ben som låg tätt mot mig. Jag tog på mig min långtröja fast jag inte frös, pressade mig mot fönstret och försökte sova fast klockan bara var strax efter sju.

Vi stannade för paus någon gång vid tolv. Jag köpte en banan och en flaska vatten. Det doftade gudomligt av grön och röd curry från köket och alla på bussen satt och åt stora portioner mat med curry, kyckling och ris men jag vågade inte på grund av risk för jordnötter. När vi var tillbaka på bussen gjorde mitt sällskap något som fick mig att känna mig än mer obekväm än tidigare. Han vevade ner sitt säte fullt bakåt och la sig sedan i fosterställning vilket innebar att jag fick halva honom över på mitt säte. Jag kunde inte tro att det var sant. Jag ville bara knacka honom på ryggen och säga "Excuse me, but you can't sleep like that because I have half your ass in my seat and you're smelly and I can't sleep at all!" men det gjorde jag ju inte såklart. Jag är för feg. För svensk. Så jag pressade upp min kropp mot fönstret, försökte böka och stöka lite extra för att han skulle fatta vinken (det gjorde han inte) och sedan sov jag inte en blund tills vi var framme vid färjan runt klockan fyra. Där väntade vi alla sedan på båten som inte gick förrän halv sju. Jag pratade pyttelite med två engelsmän som jag fick för mig att jag träffat förut och sedan halvsov jag trots myggen.

Nu första natten här på Koh Tao sover jag i ett stort, tomt rum som jag betalar 400 baht för. Det är inget guesthouse utan en travel agency. Jag hittade inga guesthouses till resonabla priser. Det betyder att jag är enda gästen här och det är om möjligt ännu mer ensamt än i Bangkok där man åtminstone stötte på folk i badrummet när man borstade tänderna. Mitt wifi fungerar inte i rummet så jag sitter nere i receptionen mittemot kvinnan som har informationen och vi sitter och surfar och äter ananaskaka tillsammans. Hon får mig att känna mig lite lättare till mods för hon är väldigt snäll.

En bra sak hände idag iallafall: Jag fick syn på två tjejer på gatan som såg snälla ut så jag gick fram till dem och frågade var den bästa stranden är. Vi stod och pratade en stund och jag kom fram till att imorgon flyttar jag till en annan del på ön där det är mer backpackers och mer party, Sairee beach. Tjejerna är finska och pratglada, vi ska försöka synas senare när jag flyttat till Sairee. Jag tror att morgondagen blir bättre. En liten fågel viskade om att det skulle bli sol dessutom.



Soluppgång vid hamnen.