nu knyter vi ihop säcken

24 april

Nu är jag alltså tillbaka i Bangkok igen, och detta är slutet på denna resa. Jag har varit i denna storstad tre gånger den här gången och det känns bra att avsluta här då jag jag trivs bra i vimlet och matoset. Jag är så tacksam för att jag har sällskap här min sista tid. Om jag hade kommit hit igår endast för att umgås med mig själv hade jag deppat ihop och jag är säker på att tårarna inte hade hållit sig borta särskilt länge. Men, ödet ville annorlunda och min fina vän Carly som jag delade rum med första tiden på Koh Tao flyger hem precis samma dag som jag så vi är i Bangkok tillsammans, åter igen är vi roommates. Igår kom bussen från hamnen i Chumphon fram i Bangkok vid Khaosan road strax före nio på kvällen. Jag slängde upp väskan på ryggen och promenerade bort till Tuptim bed and breakfast på Rambuttri road och där satt Carly som vi bestämt och väntade på mig. Vi tjoade och skrattade och kramade om varandra och jag blev så glad. Jag har saknat hennes leende, babblet med den engelska accenten, allting. Vi hade sällskap med Joseph, en kanadensisk kille som Carly reste med i Laos och Kambodja, och tillsammans tog vi några drinkar och pratade om vad som hänt sedan sist. Det blev dock ingen sen kväll eftersom att vi båda två hade rest under hela dagen. Vi kröp ner under täcket strax före tolv och jag kan inte förklara hur skönt det var med aircon efter att ha bott två veckor i ett litet rum med endast en fläkt på Koh Tao. Jag sov djupt och länge.

Min sista kväll på Koh Tao var så bra som den kunde bli egentligen. Vi åt middag på Tik's och sedan var vi som vanligt på Simple Lifes bar och jag babblade i flera timmar med alla människor som jag tycker om. Jag och Oli skålade med en kahlua/baileys-shot för tiden som varit och bartendern Rudi försökte få mig att stanna kvar längre genom att erbjuda sig att betala för mitt boende och min mat... Han är så söt. Både Matt och Josh tyckte absolut att jag skulle spela en sista omgång biljard med dem men jag hade ingen lust. När timmarna tickat iväg och jag började gäspa kramade jag alla men sa inte hejdå, det kändes bättre att säga att vi syns senare. Någon gång kanske jag kommer tillbaka. Jag och Oli hade fått låna Badens moppe för att ta oss till färjan dagen efter så vi åkte på den hem genom den tropiska natten. Jag sträckte ut armarna från sidorna tills det kändes som att jag flög i vinden och farten. Det var ingen trafik och nästan helt kolsvart. Som vanligt var det bara syrsorna som sjöng och långt där bakom kunde vi ana musiken från Simple Life. Det doftade jasmin.

På morgonen samma dag som jag åkte till Bangkok, igår alltså, åt jag och Oli frukost i Mae Haad på Café del Sol som ägs av en fransman. Jag har lärt mig att äta matigt till frukost nu när jag har dykt så mycket och jämt varit hungrig. Därför åt jag en stor tallrik med toast och scrambled eggs och bacon, något jag aldrig skulle äta hemma. Vi sa inte så mycket. Jag var ledsen över att åka. Jag hatar att säga hejdå. Men båten kom ju till slut, vare sig jag ville det eller inte. Och även om tårarna rann så är flygbiljetten redan bokad och kön till båten började röra på sig och det var dags att gå. Och därmed var min tid på Koh Tao över.

När jag satt på en träbänk i Chumphons hamn i väntan på bussen och tyckte synd om mig själv fick jag syn på ett välbekant ansikte. Det var Jo. Hon hade inte varit på Simple Life kvällen innan eftersom att hon blev tvungen att åka in till Burma för att förlänga sitt thaivisum, och när hon var på väg tillbaka till Koh Tao denna morgon matchade vi varandra precis. Det var skönt att få en kram och en puss och ett "you'll be alright, darling, and I'll see you soon! I know that" för det var precis vad jag behövde. Sedan gick hon till båten och jag till min buss.

Jag avslutar resan med att göra en räd på Khaosan road med Carly. Tingting är faktiskt också här. Chris har vi inte hittat ännu men jag är säker på att han dyker upp. Så vi fyra möts igen och pratar om kvällarna på Koh Tao och knyter ihop säcken. Jag ser inte fram emot att möta verkligheten där hemma och alla jobbiga känsor som jag har skjutit undan medan jag har dykt i paradiset. Dock ska jag inte bekymra mig om det ikväll. Det får jag ta itu med i Sverige imorgon kväll. Om jag inte skriver igen innan jag åker så hörs vi när jag har satt min fot på svensk mark. Tack och hej, denna resa är troligtvis min mest äventyrliga hittills.

(jag skriver hittills för jag är säker på att jag kommer att fara iväg i höst igen... och vi får se mina impulser och drömmar tar mig)