hur blir det i vinter?

Igår var Ullis och Malin här och fikade med varsin kopp te och nybakad banankaka. Vi planerade för den kommande vintern och vad vi ska hitta på för äventyr. Värme, sol, trånga tåg, tunga väskor, flipflops och kryddig mat. Hostels, dorms, sidenlakan, myggnät och stadsmyller. Stränder, solhattar, korallrev och sandiga tår. Vi vet inte mycket än. Men bort ska vi! Och äventyret börjar nog i det häftiga Indien för mig och Ullis. Malin kommer senare när hon lyckats få ledigt från jobbet. Jag vet att jag tidigare sagt att Indien inte är något för mig. Att det är för tufft, för svårt, för mycket folk, för stort. Men ju mer jag tänkt på det, läst om det och funderat - desto mer lockad är jag. Och nu kan jag knappt hålla mig! Jag måste dit. Jag måste se om det verkligen är så hemskt som jag trodde förut, eller om det kanske är hur coolt som helst. Det vet jag ju inte förrän jag åker dit egentligen. Och är det så att jag inte har mentaliteten för att resa där, ja, då får vi väl dra vidare (om Ullis håller med mig vill säga, annars får hon övertala mig att stanna ;)). Vi får se......... flygbiljett bokas så snart vi fått ordning på alla frågetecken om visum. Och pratat med jobbet. Och sett över reskassan.

Men det ordnar sig. Det har det ju gjort alla andra gånger.



Kuala Lumpur, Malaysia, mars 2011.

jag tror att jag ska påbörja ett nytt äventyr.

Nu är det ju egentligen dumt att säga något innan det är helt bestämt, bokat och klart och helt helt helt hundra säkert... Men... jag kan inte hålla mig.

... det verkar som att jag åker till Indien i december.

wiho!

avskedsfrukt och miljoners mopeder



Så kom den sista dagen. Resan tog slut. Det var dags att åka hem.
Vi var inte borta så länge men det kändes mycket längre, och även om jag längtade hem tror jag mest att det handlar om att jag var inställd på att åka hem. Jag ville nog mest av allt stanna längre. Se Laos, Kambodja och Filippinerna också. Kanske Indonesien. Herregud, det finns för många länder där borta! Allt är vardag här och äventyr där.

Jag och Bischof steg upp tidigt för att göra oss i ordning för att checka ut. Flyget hem gick inte förrän efter elva på kvällen, men vi var ändå tvungna att checka ut och lämna rummet. Personalen på Hanoi Guesthouse var dock otroligt trevliga och de lovade oss att vi fick lämna väskorna i receptionen under dagen och även använda datorerna, äta gratis frukost och hänga så mycket vi ville i receptionen. Snällt, tyckte vi (kan varmt rekommendera detta lilla billiga hotell, det ligger på 14 Bát Sứ street i gamla kvarteren). Vi tog den längsta duschen någonsin på resan. Vi visste ju att vi hade massvis med timmar framför oss då vi skulle svettas i stan, trängas på flygbuss, sova på flygplan och annat obekvämt och det enda som vi skulle ha för att fräscha upp oss var varsin tandborste. Det värsta med långa flygresor är att det är trångt och obekvämt och att man känner sig så ruggig.

Efter att ha packat väskorna snyggt berömde vi oss själva och förevigade det med bilder.





Aldrig var våra väskor varit så raka och jämnt packade som dagen vi åkte hem! Vikten var perfekt fördelad och allt var packat noggrannt in i minsta detalj för att våra presenter och annat vi köpt inte skulle gå sönder.

Vi lämnade väskorna i receptionen och gick sedan ut på promenad i ett bullrigt och stökigt Hanoi (inte speciellt ovanligt). Vi ville lyxa med manikyr och pedikyr inför hemfärden och promenerade upp och ner längs alla smågator i Old Quarters för att hitta ett bra ställe. Det gjorde vi. 80 000 dong för både händer och fötter, det är mindre än trettio kronor. Tjejerna där inne pratade bra engelska och var så himla söta och gulliga. Vi fick sitta i ett litet rum med stengolv och vattenfall och välja ut färg bland en hel korg med nagellack. Allt var otroligt avslappnande och fridfullt. En kontrast till kaoset utanför med miljoners mopeder. Både Bischof och jag tog en fin klarröd färg som var hur tjusig som helst till våra brunbrända fötter.

Efter att ha varit inne på det lilla spastället ett bra tag vandrade vi ut igen och jag handlade flera påsar med frukt från ett litet marknadsstånd. Jag blev totallurad på priset men orkade inte pruta eftersom att det var sista dagen och det var ändå billigt i svenska kronor räknat. Två drakfrukter, en mangostan och en mango köpte jag. Det bästa jag vet. Det var min avskedspresent till mig själv.

Vi gick även bort till Hanoi Towers vid fängelset för att gå i matbutiken och se om vi kunde köpa med oss någonting hem. Jag hittade te, men inget annat tyvärr. Min idé om att köpa tändsticksaskar i varje land glömde jag ju helt bort redan när vi började i Singapore. Det var en otroligt fuktig och het dag och vi blev snabbt trötta och ville tillbaka till air conen i hotellreceptionen. Jag ville äta upp min avskedsfrukt också. Kvällen innan åt vi på en lonely planet rekommenderad restaurang och då åt jag mina sista fresh spring rolls, åhh vad sorgligt. Så goda.

Timmarna gick sakta denna dag men när det blev mörkt kändes det som att det snart var dags att åka till flygplatsen. Vi satt i receptionen och surfade lite och den unga killen i personalen gav oss varsitt glas med vatten och undrade om vi behövde något mer inför resan hem. En annan tjej pratade mycket med oss om Sverige och vi skojade om att hon kunde komma och hälsa på oss, varav hon sa på fullt allvar att hon skulle hitta en västerländsk man först. Sedan skulle hon komma förbi och säga hej. Vi fnissade lite bara. När det var dags att sätta på oss väskorna och promenera iväg till bussen till flygplatsen hjälpte de oss att få med oss allting och sedan vinkade de av oss i dörren. Hejdå, ropade vi och gick iväg. Jag hade en konstig känsla i magen. Det är lustigt när man längtar hem så mycket men ändå vill stanna kvar. Jag andades in den tjocka Hanoiluften, tackade nej till ett flertal "miss?! motorbike?! cheap!" och vandrade iväg. Vi hade jeansleggings på oss inför resan hem och det klibbade på benen för att det var så varmt. I vanen på väg till flygplatsen satt jag trångt och tittade ut genom fönstret. Hejdå Hanoi.