en morgontur på Bangkoks floder



En tidig morgon i Bangkok tog vi en tuk tuk tillsammans med en man som hade spetälska (troligtvis, eftersom att hans fötter var helt svarta och ruttna och tånaglarna ska vi inte ens tala om) bort till hamnen, och därifrån tog vi en båt ut på Bangkoks floder för 500 baht var istället för 1200 baht var, vi prutade till oss ett bra pris av en ren slump. Det var en jättestor longtailboat och vi var de enda passagerarna.



Morgondiset låg fortfarande kvar då klockan var runt sju på morgonen. Vi åkte in på de smala floderna som går längs med alla husen som är byggda på pålar i vattnet. Ibland stod till och med brevlådor och soptunnor i vattnet, och vi mötte thailändare i longtails som delade ut posten eller agerade sophämtare. Vilket litet sött samhälle!





Mangoträden trivdes bra vid allt vatten.



En man med longtail åkte runt och sålde matvaror och diverse saker direkt till hushållen.







Vi åkte förbi en liten floating market. Tyvärr hade vi inte tid att åka till den stora flytande marknaden som ligger några timmar utanför Bangkok. Det tar några timmar att åka fram och tillbaka med buss och vi hade helt enkelt en för tight tidsplan. Nästa gång jag är i Bangkok ska jag dit!



En liten kvinna körde upp längs med vår båt och charmade oss. Jag köpte en vacker handmålad solfjäder med något slags draklejon på. Tyvärr fick jag bara ha den i ungefär två timmar, för jag glömde den på restaurangen senare på förmiddagen när vi åt frukost...



Jag tyckte att Bischof passade fint i denna hatt! Hon var mer tveksam.

Efter lite mer än en timme var vi tillbaka i hamnen och skuttade glada ur båten, nöjda med denna fina sightseeing trots att det var tidigt på morgonen. Det var kul att komma bort från kaoset i smeten och se en annan sida av Bangkok som såg helt annorlunda ut men som inte låg mer än en kvart från Khaosan road med tuk tuk. Vi åkte tillbaka till Rambuttri road och åt frukost på Macaroni bar, innan vi slutligen åkte iväg till den hysteriska marknaden Chatuchak, men det berättar jag om senare.

läderväskor och nattmango

På fredagmorgonen den åttonde april vaknade jag, Bischof, Sanna och Koffe i vårt lilla twin room på Sleep withinn och slogs av hur himla hett och fuktigt det var. Att vi fått syre under natten var otroligt. Det klibbade och kladdade och jag längtade en kort sekund hem till Sverige där allt är så svalt och fräscht jämt. Svettas man någonsin i Sverige? Här nere är det ju det enda man gör, fast man inte ens anstränger sig.

Vi klädde på oss och gick tvärs över gatan och åt frukost på Macaroni bar som hade så fina lampor hängande överallt. Bland annat uppstoppade puffer fishes som var uppblåsta, stela och sken i rött och blått och gult. Det såg lite makabert ut. Vi åt yoghurt med musli och fruktsallad som vanligt, varenda morgon försökte jag hitta denna rätt på menyerna då jag varken är förtjust i thai noodle soup till frukost eller bacon och bönor.

Sedan började den långa dagen. Vi prutade oss till oss en tuk tuk till shoppingcentret MBK för 120 baht utan stopp. Det blev en vild och trång färd dit men allt gick bra. Väl framme på MBK började det hysteriska shoppandet. Nå, det blev faktiskt inte så mycket som jag hade trott för det fanns inte alltför mycket man ville ha, men vi var iallafall där hela dagen. Vi mötte upp britterna Josh och Sarah som Sanna och Koffe träffat tidigare under resan (i Kambodja bland annat) och de gjorde sällskap med oss (killarna gick iväg åt eget håll, de klarade inte av att gå runt och titta på allt som vi tjejer gjorde). Jag inhandlade fina shorts, presenter till brorsorna och en superfin läderväska, och en del annat. När vi inte handlade gick vi runt och bara insöp atmosfären av ett fullproppat asiatiskt shoppingcenter. Det vimlade av folk, försäljare och prylar. Man prutade nästan överallt trots att det var vanliga butiker. Ibland var de små butikerna övertäckta med filtar eller stängda, och det berodde på att polisen gjorde razzior då och då genom centret och då stängde alla butiker som sålde kopior och fejksaker... vilket var typ alla ;) Man om man väntade en halvtimme eller så var de snart öppna igen. Kameran min låg hemma i hotellrummet, jag visste i förväg att jag aldrig skulle orka släpa på den.



Koffe, Sanna och Bischof


Vi var i MBK hela dagen. Från klockan ett till klockan åtta. Suck och stånk och stön, gissa om vi var trötta i fötterna? På kvällen duschade vi och jag sminkade mig för första gången på sex veckor. När jag tittade på mina mascaraprydda ögon i spegeln tyckte jag att jag såg ut som en zombie och jag kände inte igen mig själv. Vad konstigt det är när man vänjer sig vid att gå helt osminkad och sedan tycker att det ser knäppt ut att måla sig igen. Vi begav oss ut i natten för att möta Sarah och Josh vid Khaosan road och sedan gå och ta en bit mat.



Det låg en trött, tjock katt och sov på några affischer.







Det är ganska otroligt att Khaosan road aldrig verkar sova. Bara tidigt på morgnarna är det tyst och lugnt. Då är bara thailändarna ute och förbereder för vimlet som kommer senare. Musiken pumpar från alla barer, försäljarna vill få en att köpa kläder, skor, väskor, frukt och indiska gubbar kommer fram och säger att det är ens lyckodag och att de vill spå en i händerna. Det osar och doftar från alla stånd där de grillar kyckling, säljer spett med grönsaker och pad thai som lagas i enorma wokpannor. Jag gillar det!







Flip-flops (thongs) - en backpackers bästa vän. Bara Sanna ville vara extra tjusig denna kväll och tog på sig sandaler.



När Josh och Sarah kommit lämnade vi vimlet på Khaosan road och gick bort till lugnare trakter för att äta middag på ett ställe som Sarah visste om.



Vi stannade till på ett litet stånd med underbara läderväskor som en thailändsk kille gjorde. Jag hade ju spanat på dessa väskor sedan Phi phi islands där det fanns liknande och jag ville så gärna ha en. Och tänk, vi köpte faktiskt en varsin! Jag, Sanna och Bischof alltså. För 650 baht styck fick vi en helt underbar, handgjord axelremsväska som doftade ny sadel.
(På Phi phi islands startade priset på 2 500 baht så jag orkade inte ens börja pruta där. Här i Bangkok började han på 700 baht men var mer svårprutad och gick inte ner mer än till 650, men jag var toknöjd ändå).



Bischof, som hade ljust läder på insidan av sin väska, fick den signerad.



Sarah och Sanna i väntan på mat.



Eftersom att vi inte kom fram till restaurangen förrän klockan tio blev det väldigt sent. Vi åt och hade väldigt trevligt och timmarna tickade på, strax efter ett kom vi på att vi kanske skulle röra oss hemåt för det var då vi hade börjat gäspa en del. Vi följde Sarah och Josh till Khaosan road där vi sa hejdå i säkert en halvtimme. Jag och Bischof träffade dem ju bara denna dag och vi hade väldigt trevligt med dem, men Sanna och Koffe hade rest med dem och träffat dem i flera länder vid det här laget så för dem var det lite jobbigare att säga hejdå då detta var sista gången. Sanna och Koffe begav sig till Filippinerna efteråt och sedan hem till Sverige, medan Sarah och Josh skulle flyga till Australien och spendera resten av 2011 där. Jag hatar denna bit av resandet. Att träffa så många fina människor och sedan skiljas åt och säga hejdå i vetskap om att man troligtvis aldrig ses igen.

Ungefär kvart i två var vi tillbaka på Rambuttri road och planerade att gå och lägga oss, men då blev vi hemskt mangosugna och ville så gärna äta lite färska mangos innan läggdags. Det var dock svårt, för att inte säga omöjligt, att hitta något stånd eller ställe som var öppet vid denna tid. Efter en stunds letande hittade vi ett stånd där vi skymtade några mangos, och ståndets ägare satt och sov djupt i en solstol bredvid. Vem kunde klandra honom? Det var ju mitt i natten. Vi drog oss för att väcka honom men till slut gick Koffe fram och petade försiktigt på honom. Mannen vaknade till och började genast att skala några mangos åt oss. När vi såg hur trött han var ångrade vi oss att vi väckte honom. Vi tackade honom säkert tusen gånger och gav dricks innan vi tog glasen med mangoskivorna och gick tillbaka till hotellet.

Jag måste nog säga att den bästa nattamaten är färsk, mogen, mjuk och söt mango. Mums.

en ljuslykta för femtusen dong

En av kvällarna vi var ute och promenerade i Hoi An (vi gick och köpte den goda hemlagade italienska glassen på Casa verde som vanligt) träffade vi en söt vietnamesisk tjej som kom fram och pratade med oss. Hennes engelska var otroligt bra jämfört med vad vi varit med om tidigare under resan, och hon presenterade sig som något som lät som Kong, med mycket betoning på bokstaven O. Jag väljer att kalla henne Kong här i bloggen, även om det säkerligen inte är helt rätt. Kong är iallafall sjutton år och säljer ljuslyktor och andra småsaker på gatan till turisterna för att hjälpa till att försörja sin familj.



Kong och Bischof

Vi följde med Kong och hennes lillasyster till deras pappas båt och åkte en liten bit på floden i Hoi An. Detta var Full Moon kvällen då det firades i staden med drakdansare och tända ljus överallt. Det var vackert! Vi hade jätteroligt. Kongs lillasyster var bara tio år och pratade endast vietnamesiska med oss så Kong fick sitta och översätta. Lillasystern sa aldrig sitt namn. Hon var mycket förtrollad av mitt blonda hår och av Amandas sidecut och röda lockar.



Vi köpte en liten ljuslykta. Femtusen dong kostade den, det är mindre än två kronor. Man undrar hur många hur Kong måste sälja för att det ska ge någon nytta till familjen. Hon pratade och skrattade mycket och det var hemskt kul att prata med henne. Vi träffade henne flera kvällar och hon hälsade glatt och ville gärna stå och prata med oss en stund. Det är otroligt vilka kontraster vi har i världen. Det skiljer bara fyra år på Kong och oss tre tjejer. Jag, Bischof och Amanda har gått tolv år i skolan, har jobb och tjänar egna pengar och reser världen runt för nöjes skull. Kong slutade skolan när hon var femton eftersom att det blev för dyrt, och nu säljer hon alltså dessa ljus och hjälper familjen så gott hon kan. Det är nästan så att man skäms när man klagar över småsakerna här hemma.



Lillasystern älskade våra kameror och bad oss ta bilder på henne om och om och om igen. Hon tittade på mig med sina rådjursögon och tjatade på mig att hon skulle få fotografera med min kamera men jag skakade leende men bestämt på huvudet. Jag vågade inte riskera att lägga min kamera i en tioårings händer... ;)





Detta är något av det bästa med att resa - att träffa alla locals och få chansen att prata med dem. Det är svårt när så få av dem talar engelska i dessa länder, men när man väl lyckas hitta någon som gör det så är det verkligen jätteroligt. Särskilt när denne någon är så söt och rolig som Kong.