om man kunde bevara barndomen för alltid






Jag, pappa och syster åkte ut till kära farmor i Vaxholm. Det var regnigt och ruskigt och en alldeles grå dag. När vi gick in i det ekande trapphuset för att knacka på farmors dörr tänkte jag på hur det var för ungefär tio år sedan. Då farmor och farfar bodde i stora, vita villan nere vid hamnen i Vaxholm. Vi sprang runt huset och lekte häst, åkte pulka ner på den stora ängen, åt marängswiss med farmors hemmalagade chokladsås och farfar spelade piano för mig så länge jag fortsatte tjata "igen, igen, igen". Den stora glasverandan hade små glasfigurer på hyllorna som vi inte fick röra. Tomten kom alltid gående uppför backen med en lykta i handen. Farmors köttbullar åt vi hundratals av, samma sak med de kladdiga kanelbullarna. Vi promenerade ner till hamnen och tiggde gamla brödbitar på bageriet som vi matade änderna med. De modigaste kom ända fram till handen och plockade brödkanterna från fingrarna. Jag brukade jämföra mina barnhänder med farfars skrynkliga gubbhänder när farmor inte såg, för hon tror att det betyder otur. Vi gömde oss i husets vrår och fnissade ihjäl oss när farfar letade efter oss.

Idag är det bara farmor kvar. Farfar och den vita villan finns inte mer. Eller, villan står ju där den står, men farmor huserar nu i en liten lägenhet det varken finns plats eller ork för kurragömmalekar. Det dukas fram köpta, tinade kanelbullar och det är så tyst, så tyst nu när inte farfar spelar för oss under fikat. Visst är det sorgligt att allt det underbara från barndomen inte kan finnas för evigt? Att man inte kan frysa ting när det är som bäst och låta det förbli så. Alltid.