å till eau de cologne hon brukar havets västanvind

När jag och min syster letade igenom alla skåp, bortglömda askar och hemliga vrår hemma hos gammelmormor hittade vi något som gjorde oss alldeles fnissiga. Min gammelmorfar, som dog för en herrans massa år sedan, skrev visor och dikter och brev som ung, innan han träffade gammelmormor. Han har skrivit under med sitt namn och året nittonhundratjugofem. Jag läste för gammelmormor som inte ser så bra längre, och hon skrattade högt åt galenskaperna som stod. På rim, till och med. Där satt vi i köket och läste dessa visor, ganska så fräcka, och jag försökte få ett hum om den man som jag aldrig lärde känna. Min favorit av alla vi läste är en visa om sjömän och vackra kvinnor, rosenkinder och havets västanvindar. Hur underbart är inte det? Vänta, så ska ni få höra:



"Den svenska jäntan ä av klämmigt fabrikat
har ögon lika blå som salta vågen
Å hjärtat ä av guld - minst aderton karat
å håret gult liksom den mogna rågen

Hon har ej smink och puder på sin lilla rosenkind
å till eau de cologne hon brukar havets västanvind
Var gång jag kysser hennes röda mun så tänker jag:
'Stopp å belägg, hon ä precis den typen ja vill ha!'

Den danske pien ä en deilig läckerbit
hon ofta blir en stackars sjömans öde
Hon ä liksom ett rus av Aalborgs aquavit
å hyn, den ä som rödegröd å flöde

Varenda gång, när jag ett strandhugg gör i Köpenhamn,
så vilar ett av Strögets piebarn uti min famn
När ljuvt hon viskar: 'Kaere Södedreng' så tänker ja:
'Stopp å belägg, hon ä precis den typen ja vill ha!'

I Hamburg ska ni se, där har dom också kvinns
behagliga, naturliga å sunda
Av mycke öl och korv, och annat gott som finns
ä deras former svällande å runda"


Och så fortsätter den i fyra verser till. I slutet finns denna vers:

"Ja som en sjöman har jag rest i alla land
å trohet har jag hundratals måst svära
Så fort jag åt en tös gett hjärta å min hand
har bort från henne skutan mig fått bära"