resan från Hoi An tillbaka till Hanoi

När vi hade njutit i massa dagar i Hoi An började vår resa lida mot sitt slut. Jag och Bischof skulle upp till Hanoi igen för att flyga hem till Sverige (buhu) och Amanda som rest med oss skulle vidare söderut och resa några veckor till innan även hon skulle hem. Vi prutade till oss ett bra pris på buss+sleeping bus som skulle ta oss till Hue och sedan hela vägen upp till Hanoi. Sista morgonen på hotellet i Hoi An åt vi en stor frukost och kramade Amanda hejdå som tog en tidigare buss än oss. Och så var vi bara två igen. Vi fördrev några timmar med att vandra runt i gamla stan, fotografera broar och äta bakelser. Till sist satte vi oss tillrätta på bussen. Vi var något deppiga, men mest slöa och sega och framförallt uttråkade redan efter fem minuter. Och vi visste ju att denna resa skulle ta närmare arton timmar...

Resan gick dock fint och var lättare att överleva än vad vägen ner var.



Vi stannade till på samma ställen som vi gjort på vägen ner. Jag passade på att gå på toa eftersom att jag visste att det fanns en liten turkos toalett utan toalettring på detta lilla hak, mycket bättre än de "hål-i-golv" som skulle erbjudas längre fram när vi var på nattbussen. När vi stod ute i den kvava luften och hade toa -och vattenpaus hörde vi en dunkande musik närma sig borta på vägen. Barn skrek och tjoade och sprang längs vägkanten och vi undrade vad som stod på.



Ett par bilar passerade med högtalare på taket som sprutade ut fruktansvärd musik på hög volym rakt i öronen på några stackars magra hästar och en svartbjörn i kedja (!). Längst bak i ledet kom en bil med en elefant på taket. De körde så pass långsamt att barnen hann med att springa bakom och vinka och vad vi lyckades uttyda av de vietnamesiska reklamaffischerna var att det var någon cirkus på gång. Jag vågar inte ens föreställa mig vilken standard det var på den cirkusen och hur djuren behandlades.

Vi bytte från den vanliga bussen till en sleeping bus i Hue. Det regnade och vi sprang med väskorna längs gatan för att hinna med bussbytet som skulle gå kvickt. En man sprang före och vinkade och hojtade och jagade på oss. Det var kaos vid bussens sidor där väskorna skulle gå in och jag kände hur ilskan bubblade i mig när jag såg hur de bankade in min väska i bagageutrymmet och gav den en liten spark för att den skulle få plats. Mina presenter... Min fina packning... Nåväl. För att inte tala om inne i bussen. Blött, kvavt, lerigt, grusigt - och fullt av folk. "Ahhh, ge mig bara en säng så att jag har en plats och kan hålla mig där!" tänkte jag. Det var en del krångel men jag och Bischof fick platser i närheten av varandra. Tur. Jag packade in mina värdesaker i det lilla fotutrymmet som fanns och placerade systemkameran under min tröja mot magen, under täcket. Man vill inte bli av med något. Det tutades och gasades och lät hela natten, men jag tror att vi sov ganska bra båda två ändå. Frukost blev det på ett litet hak nära Hanoi strax före sju på morgonen. Bischof sov vidare men jag kunde inte stå emot min kurrande mage utan steg upp. Gjorde sällskap med en dansk tjej och åt två mackor med jordgubbsssylt. Hrm, mättande?

När vi var framme i vimlet i Hanoi gick bussen sönder. Vi hade anat ett tag att något var fel eftersom att det brummade och skrapade, men trots det körde chauffören en hel timme till innan han slutligen stannade mitt inne i stan, mitt i ingenstans, och körde ut alla från bussen. Vi försökte få reda på vad som hände men fick bara svaret "No no no, broken, out". Vi alla gick ut. Hade ingen aning om var vi var. Fick ingen ersättning för att ta oss till centralstationen som vi betalat för utan fick veta att vi fick betala taxin själv. Tog våra väskor och stod där som två fån. Några män försökte lura oss än hit och än dit med gratis skjuts och gratis boende och gud vet vad, men efter två månaders resande och lurande var vi stenhårda och visste att vi kunde ta vara på oss själva.

Hur som haver, vi fick tag i två danska tjejer som också ville in till The Old Quarters och vi bestämde oss för att ta en taxi. Vi visste om att det är livsfarligt för plånboken att ta en taxi i Vietnam eftersom att man som västerlänning/turist/backpacker blir totallurad på taxametern, men vad skulle vi göra? Vi kunde inte ta moppetaxi ända in till citykärnan. Då hade vi nog dött. Eftersom att vi var fyra tänkte vi att om priset blir skyhögt är vi iallafall många att dela på det. Och så fick det bli. Tjejerna var trevliga och vi blandade svenska och danska och engelska i talet. Gubben som körde taxin drog igång taxametern och som vi trodde skenade den iväg på en gång men som väl var blev det inte jättedyrt iallafall.

I Old Quarters hittade vi efter en stunds letande ett hotell som fick äran att bli vårt sista, nu hade vi bara en natt kvar på resan. Kvällen efter gick vårt flyg hem. Hanoi Guesthouse ligger centralt och hade otroligt mysig personal och fina rum. Gratis frukost! Vi var, efter ungefär arton timmar, framme i Hanoi åter igen och slog oss utmattade ner på de sköna sängarna i vårt rum på allra högsta våningen som vi gått upp till utan hiss med våra väskor på ryggen som vägde närmare tjugo kilo... Det var endast förmiddag och vi hade nu en hel dag, en natt, och ytterligare en dag att fördriva innan vi skulle till flygplatsen.

å till eau de cologne hon brukar havets västanvind

När jag och min syster letade igenom alla skåp, bortglömda askar och hemliga vrår hemma hos gammelmormor hittade vi något som gjorde oss alldeles fnissiga. Min gammelmorfar, som dog för en herrans massa år sedan, skrev visor och dikter och brev som ung, innan han träffade gammelmormor. Han har skrivit under med sitt namn och året nittonhundratjugofem. Jag läste för gammelmormor som inte ser så bra längre, och hon skrattade högt åt galenskaperna som stod. På rim, till och med. Där satt vi i köket och läste dessa visor, ganska så fräcka, och jag försökte få ett hum om den man som jag aldrig lärde känna. Min favorit av alla vi läste är en visa om sjömän och vackra kvinnor, rosenkinder och havets västanvindar. Hur underbart är inte det? Vänta, så ska ni få höra:



"Den svenska jäntan ä av klämmigt fabrikat
har ögon lika blå som salta vågen
Å hjärtat ä av guld - minst aderton karat
å håret gult liksom den mogna rågen

Hon har ej smink och puder på sin lilla rosenkind
å till eau de cologne hon brukar havets västanvind
Var gång jag kysser hennes röda mun så tänker jag:
'Stopp å belägg, hon ä precis den typen ja vill ha!'

Den danske pien ä en deilig läckerbit
hon ofta blir en stackars sjömans öde
Hon ä liksom ett rus av Aalborgs aquavit
å hyn, den ä som rödegröd å flöde

Varenda gång, när jag ett strandhugg gör i Köpenhamn,
så vilar ett av Strögets piebarn uti min famn
När ljuvt hon viskar: 'Kaere Södedreng' så tänker ja:
'Stopp å belägg, hon ä precis den typen ja vill ha!'

I Hamburg ska ni se, där har dom också kvinns
behagliga, naturliga å sunda
Av mycke öl och korv, och annat gott som finns
ä deras former svällande å runda"


Och så fortsätter den i fyra verser till. I slutet finns denna vers:

"Ja som en sjöman har jag rest i alla land
å trohet har jag hundratals måst svära
Så fort jag åt en tös gett hjärta å min hand
har bort från henne skutan mig fått bära"