good morning sunshine

Uj uj uj, är det någon av er som testat sleeping bus i Vietnam förut? Jag kan tala om att det är en upplevelse för sig. Jag var hoppfull till en början inför att lägga mig i en liten trång säng och sova ganska gott, eller åtminstone bättre än vad man gör i en vanlig sittbuss, och jag blev ännu lite gladare när jag insåg att de inte blåste på air conen till det värsta. Men, det blev ändå inte riktigt så bra som jag tänkt mig. Visst var det skönt att ligga ner och sträcka lite på benen. Men värre var att några vietnameser hade ovanan att spela musik på sina mobiler - utan att använda hörlurar. Så alla vi andra fick också lyssna vare sig vi ville eller inte. Än värre var chauffören som tutade lika mycket som vanligt, det spelade ingen roll för honom att han körde en nattbuss där folk hade planerat att sova.

Nåväl, sådant får man räkna med när man reser på det här viset. Annars var det okej. Ganska mysigt till och med när de släckte ner bussen och man kunde ligga där i sin trånga säng och kika ut genom fönstret och se lamporna och bilarna passera. Jag vill minnas att jag sov flera timmar i sträck ibland. Men då och då vaknade jag och ryckte till när busstutan dånade.



Godmorgon!



Här ser ni hur sängarna såg ut, på ett ungefär. Det var våningssängar så det fanns sängar ovanpå också. Det var lite skruttigt och luktade skumt från toaletten (jag använde den inte utan höll mig istället. Senaste gången jag kissade var klockan 12.00 dagen innan i Halong harbour när vi kom tillbaka från Cat ba...) men vi fick filtar gratis :)





Vi åkte sleeping bus i cirka tolv timmar. Sedan var vi framme i Hue och där fick vi byta till en vanlig buss för att åka ytterligare fyra timmar. Vi var rätt sega, hungriga och svettiga vid det laget (långbyxor i gassande sol). Jag smög in i en mörk vrå på ett turistcenter och bytte till shorts. Försökte hitta en toalett för efter tjugo timmar började jag bli farligt kissnödig. Tyvärr hittade jag ingen utan fick snällt sätta mig på fyra timmars bussen och hoppas att tiden skulle flyga iväg.

Efter halva resan hade jag kramp i magen och satt och vred mig på sätet. Svetten klibbade längs hela ryggen (skinnsäten!) och jag var hungrig och sur och kände alla möjliga negativa känslor på en gång. Jag blev bönhörd - vi stannade för rast på något hak intill vägkanten. Gissa hur ledsen jag blev när jag såg att de bara hade hål-i-golvet-toaletter. Jag vägrade. Gick tillbaka ut från toan, mötte Bischof och berättade den dåliga nyheten. Hon bara pekade med fingret åt toaletten och sa "Nu går du på toaletten, Emilie!" så det var bara att vända. Jag fattade ju att det inte var bra att jag nu hållit mig i tjugotvå timmar bara för att jag inte gillat toaletterna. Jag gick och öppnade varenda dörr för att se om det råkade finnas en vanlig toalett någonstans, och i sista båset hittade jag en turkos en utan toasits, vilket kap! ;)



De sista två timmarna gick ganska okej. Bussen var smockad med folk, när det inte fanns säten nog till alla ställde de in små pallar i gången som övriga fick sitta på. Vi fick inte öppna fönstrena trots att air conen inte fungerade, någon där framme inbillade sig att den skulle komma igång när som helst. Det luktade svett och gamla kläder. Vi kom fram till Hoi An till sist och vi började genast leta boende. Efter mycket traskande och frågande och prutande checkade vi in på Hoa Binh hotell för lite mindre än femtio kronor per person i ett rum för tre med swimming pool, gratis internet och nära till gamla stan. Vi stökade ner rummet på mindre än fem minuter och gick ner för att äta lunch (efter en lång välgörande dusch).

Så, med båt och lokalbuss och väntan i Ninh Binh och nattbuss och annan buss tog väl resan från Halong till Hoi An ungefär tjugofem-tjugoåtta timmar... Jag vet inte exakt. Landet är större än vad man tror!