my christmas eve

Min julafton var så fin som en julafton kan bli. Jag längtade efter julen så länge och äntligen kom den. Kvällen den tjugotredje åt jag pepparkakor, clementiner och drack två koppar te och andades ut med en lättnadens suck - inget jobb på tre dagar. Hela julveckan längtade jag till kvällen den tjugotredje då jag skulle vara klar med jobbet och bara kunna njuta fullt ut. På julaftonsmorgon kände jag mig som ett barn och jag var förväntansfull, glad och lycklig. Pappa hämtade upp oss lite efter tolv och hemma i hans hall möttes vi av julmusik och doften av mat.







Jag har aldrig varit särskilt förtjust i julmat. Äter inte laxen, Janssons, sillen eller julskinkan. Köttbullar äter man ju hela året så det är ju inget speciellt, och rödbetssallad är inte jättegott. Däremot älskar jag gemenskapen av att sitta ned hela familjen och äta, prata, skratta, ha roligt. Och att sitta där länge länge och inte göra annat än njuta av varandras sällskap, åh, det gillar jag.





Syster Cecilia och lillebror Joel.



Lotta.





Sedan körde vi Pictionary junior. Till vänster ser ni Cissis Dumbo och till höger är Joels trollslända.

Resten av kvällen gick i långsamt tempo. Mer vin. Lite kaffe. Slötittande på tv, bläddrande i nya böckerna och med en skön, glad känsla i magen. Någon gång framåt halv två orkade jag inte kämpa för att hålla ögonen öppna längre utan gick upp och la mig i min gamla säng i mitt gamla rum. I sängen var det bäddat med de mest färgsprakande färger (de gamla lakanen från pappas tid som ungkarl i stökiga lägenheten vi bodde i efter skilsmässan) och jag log när jag kröp ner. Jag kände mig som hemma fast jag inte bott hos pappa på flera år.