annandag jul

Så blev det annandag jul också. På den här dagen för fyra år sedan dog min farfar. Vi vakade och väntade hela helgen, och precis när pappa och syster lämnat hemmet för att åka hem på kvällen på annandag jul, då dog han. Själv var jag inte hos farfar en enda gång den där kritiska helgen tills han försvann. Jag satt hemma hos pappa uppe i soffan på övervåningen och tittade på Peter Pan, den otecknade med Jeremy Sumpter. Alldeles ihopkurad och nerbäddad satt jag, med tårarna rinnande nerför kinderna. Om det var för farfar eller det faktum att Peter föll ihop till synes livlös på båten vet jag inte. Men jag visste att farfar skulle dö, att det inte fanns en chans att han skulle klara sig. Kanske grät jag också för att jag hade dåligt samvete för att jag inte kände mer sorg för farfar. Men egentligen var det ju så att han dött redan två år tidigare, då han inte längre visste vem jag eller ens farmor var. På något sätt hade jag redan förlorat honom tidigare och bearbetat sorgen, och denna juldag var det mer som att kroppen skulle dö, inte min riktiga farfar. När jag hörde att pappa och syster kom hem och slog igen dörren nere i hallen väntade jag på fotstegen i trappan. Till sist hörde jag pappas steg upp till övervåningen. "Nu är farfar död, Emilie" sa han, och jag nickade bara och ville inte kramas.
 
Jag tittade klart på Peter Pan och grät i smyg under täcket och när filmen var slut tassade jag ner till undervåningen och satte mig med brorsorna som höll på att titta på Sagan om Ringen. Lotta klappade mig på huvudet och sedan sa vi ingenting mer förrän jag sa gonatt och gick och la mig. Så var det när min farfar dog. Det kändes tomt, men ändå saknade jag honom inte särskilt mycket. Innan han blev sjuk var han en av mina närmaste släktingar och jag älskade honom, men när han till slut dog så grät jag inte mer än vad jag vanligtvis gör till filmer. Visst är det underligt? Underligt hur en sjukdom kan förändra en person till sådan grad att man inte saknar människan när han är borta. Trots att det var ens farfar.



Farfar och jag, julafton 1992.