annandag jul

Så blev det annandag jul också. På den här dagen för fyra år sedan dog min farfar. Vi vakade och väntade hela helgen, och precis när pappa och syster lämnat hemmet för att åka hem på kvällen på annandag jul, då dog han. Själv var jag inte hos farfar en enda gång den där kritiska helgen tills han försvann. Jag satt hemma hos pappa uppe i soffan på övervåningen och tittade på Peter Pan, den otecknade med Jeremy Sumpter. Alldeles ihopkurad och nerbäddad satt jag, med tårarna rinnande nerför kinderna. Om det var för farfar eller det faktum att Peter föll ihop till synes livlös på båten vet jag inte. Men jag visste att farfar skulle dö, att det inte fanns en chans att han skulle klara sig. Kanske grät jag också för att jag hade dåligt samvete för att jag inte kände mer sorg för farfar. Men egentligen var det ju så att han dött redan två år tidigare, då han inte längre visste vem jag eller ens farmor var. På något sätt hade jag redan förlorat honom tidigare och bearbetat sorgen, och denna juldag var det mer som att kroppen skulle dö, inte min riktiga farfar. När jag hörde att pappa och syster kom hem och slog igen dörren nere i hallen väntade jag på fotstegen i trappan. Till sist hörde jag pappas steg upp till övervåningen. "Nu är farfar död, Emilie" sa han, och jag nickade bara och ville inte kramas.
 
Jag tittade klart på Peter Pan och grät i smyg under täcket och när filmen var slut tassade jag ner till undervåningen och satte mig med brorsorna som höll på att titta på Sagan om Ringen. Lotta klappade mig på huvudet och sedan sa vi ingenting mer förrän jag sa gonatt och gick och la mig. Så var det när min farfar dog. Det kändes tomt, men ändå saknade jag honom inte särskilt mycket. Innan han blev sjuk var han en av mina närmaste släktingar och jag älskade honom, men när han till slut dog så grät jag inte mer än vad jag vanligtvis gör till filmer. Visst är det underligt? Underligt hur en sjukdom kan förändra en person till sådan grad att man inte saknar människan när han är borta. Trots att det var ens farfar.



Farfar och jag, julafton 1992.

my christmas eve

Min julafton var så fin som en julafton kan bli. Jag längtade efter julen så länge och äntligen kom den. Kvällen den tjugotredje åt jag pepparkakor, clementiner och drack två koppar te och andades ut med en lättnadens suck - inget jobb på tre dagar. Hela julveckan längtade jag till kvällen den tjugotredje då jag skulle vara klar med jobbet och bara kunna njuta fullt ut. På julaftonsmorgon kände jag mig som ett barn och jag var förväntansfull, glad och lycklig. Pappa hämtade upp oss lite efter tolv och hemma i hans hall möttes vi av julmusik och doften av mat.







Jag har aldrig varit särskilt förtjust i julmat. Äter inte laxen, Janssons, sillen eller julskinkan. Köttbullar äter man ju hela året så det är ju inget speciellt, och rödbetssallad är inte jättegott. Däremot älskar jag gemenskapen av att sitta ned hela familjen och äta, prata, skratta, ha roligt. Och att sitta där länge länge och inte göra annat än njuta av varandras sällskap, åh, det gillar jag.





Syster Cecilia och lillebror Joel.



Lotta.





Sedan körde vi Pictionary junior. Till vänster ser ni Cissis Dumbo och till höger är Joels trollslända.

Resten av kvällen gick i långsamt tempo. Mer vin. Lite kaffe. Slötittande på tv, bläddrande i nya böckerna och med en skön, glad känsla i magen. Någon gång framåt halv två orkade jag inte kämpa för att hålla ögonen öppna längre utan gick upp och la mig i min gamla säng i mitt gamla rum. I sängen var det bäddat med de mest färgsprakande färger (de gamla lakanen från pappas tid som ungkarl i stökiga lägenheten vi bodde i efter skilsmässan) och jag log när jag kröp ner. Jag kände mig som hemma fast jag inte bott hos pappa på flera år.

happy birthday

Min födelsedag var så himla bra. Den elfte december blev jag äntligen tjugo år och nu känner jag mig genast mycket klokare och äldre. Jag sov djupt på morgonen då mamma och syster kom in och sjöng för mig. Nerbäddad under två duntäcken, med kisande ögon och rufsigt hår blev jag bjuden på den sista lussebullen från första baket, och en bricka full med paket ställdes i mitt knä. Tänk att presentöppning är lika spännande fortfarande trots att man är så gammal nu! Jag rev förväntansfull upp paketpappret och blev överlycklig för de fina tekopparna, kokboken, body buttern och påslakanen. Allt som jag önskat mig. Lussebullen satt fint i magen också.





Mormor och mammas Micke fikade med oss på förmiddagen. Istället för att baka den vanliga tårtan fixade jag fruktsallad med varm vit chokladsås, mmmhm! Jag lyxade med riktig smarrig frukt såsom ananas, persimon, passionsfrukt och gul kiwi.

Jag for iväg på agilityträning under dagen tilllsammans med Sara. Ute i Lindholmen hyr en liten agilityklubb ett ridhus som de tränar i, och nu kanske jag ska bli medlem och börja träna där under vinterhalvåret jag med. Det kändes kul att köra lite hundträning på födelsedagen också, och inte bara sitta hemma och äta gott. Tuva var himla duktig och jag var stolt! Lite misstag från min sida med att visa henne banan korrekt, så vi missade några svängar ibland... Efter två timmar i ridhuset var mina tår små isbitar, kritvita och stenhårda, och jag hade inte mycket känsel kvar. Precis rätt tid att röra sig hemåt!

Väl hemma blev det lite stressigt med att göra i ordning håret och få på sig strumpbyxorna utan att göra några maskor. Jag sprang runt i huset och försökte göra allt så snabbt som möjligt. Efter sminkning och hårklämmor i håret kände jag mig ändå ganska fin. Jag gick tillbaka till frisören under fredagen och färgade om håret efter katastrofen på onsdagen, så allt blev bra igen. Inte som förut, men bra. När jag öppnade dörren då ringklockan ringde möttes jag av fem underbara vänner där utanför. Flickorna och Erik sjöng Ja må hon leva för mig och tog i allt vad de hade. Det blev mycket kramar och grattis. Strax efter att jag fått min fotobok de gjort till mig (fullproppad med bilder på bara mig!) bagev vi oss bort till tåget för att åka in till stan.

På restaurang Michelangelo på Västerlånggatan i Gamla stan satt vi många, många timmar. Vi fick ett jättebra bord och åt och drack gott och pratade och skrattade. Jag mös och tänkte att detta var en av de bästa kvällarna på länge. Vi fick en mycket trevlig och rolig servitör vilket gjorde upplevelsen ännu bättre och maten var riktigt god. Efterrätten var dock det bästa tyckte jag då jag älskar godsaker, jag och Malin delade på en tallrik med blåbärspannacotta. Mmmhm igen! Någon gång vid elva åkte vi tillbaka hemåt igen. Nästa stopp blev Malins och Eriks hus där vi drack baileys och satt resten av natten. Linda somnade gott i soffan med nacken i en mycket obekväm ställning medan Sofie förvånande nog var vaken hela tiden.

Någon gång efter att jag tappat uppfattningen om vad klockan var och vi börjat gäspa en del bestämde vi oss för att födelsedagen fick vara slut. Så, tjejerna promenerade hem och jag satte mig på nattbussen för att åka två hållplatser. Hemma satt syster vid datorn i köket och helt plötsligt försvann min trötthet. Vi två var uppe en stund till och jag var nära på att gå och sätta på en film, men jag sansade mig och gick och lade mig ändå. Klockan var 03:44 sista gången jag tittade innan jag myste ner mig och somnade.